AV: JESSICA
Storebror, hans fru Jessica, brorsbarnen Fredrik och Rebecca. Som vi vart på Koh Lanta med tillsammans i nästan tre veckor lämnar nu ön och kommer lämna ett tomrum efter sig, förvisso ett lugnt tyst tomrum men likaväl för det, ett tomrum. Ett tomrum är aldrig helt positivt.
Jag tror det råder delade meningar i familjen kring om de är redo att resa hen eller ej. Barnen är redo, jag fattar det, jag menar hur ungdomlig jag än försöker vara så räcker det inte till som substitut för bff’s för mina brorsbarn. Storebrors fru verkar vara tudelad, en del av henne vill ligga kvar i Castaways massagebås och den andra delen vill hem till rutiner och hund hemma.
Men min storebror. Ni vet när man säger något, speciellt efter två glas vin och man bah ser sig över axeln och undrar vaffan min mamma gör här, för att sen upptäcka att hon inte alls är närvarande utan du upptäcker att ljudet du trodde var din mor kom från dig själv. Lite så ser jag på min storebror, jag ser vår pappa i honom så himla ofta nu för tiden. Speciellt i morse när jag klev upp och såg min bror sitta ensam i husets Sala och blicka ut över havet för att samla in allt och kunna hämta upp det minnet vid något tillfälle då dessa varma bilder behövs. Precis som vår pappa alltid gjorde när vi var små och skulle åka hem från landet, han var tyst och gick omkring och samlade in för att, vad jag tror, klara av arbetsveckan som låg framför honom. Jag är rätt så övertygad att min storebror inte vill resa hem. Jag ser även i hand blick att han just nu är kapabel till att göra något kriminellt för att slippa lämna landet. Jag är beredd att vara hans kumpan. Vi skulle vara lite som Bonnie & Clyde fast som syskon, annat skulle vara äckligt.
Vi kommer att överleva trots att ni reser hem, men ni kommer vara saknade. Vi kommer snart! Älskar er.
//Jessica, Marcus, Ozzy & Dogge