Malin Gramer

AV: JESSICA
Vi kom nära himlen, närmare bestämt högst upp på djungelberget. Med en utsikt som är så fantastiskt att det gör ont i ögonen att se ut över Kantiang Bay som ligger nedanför Pimalai. Det är något mystiskt med Pimalai, det måste ligga i en egen tidzon eller något alternativ till Bermuda triangeln, man uppslukas och tiden liksom försvinner när man är där. Dygnen känns kortare här kunde jag och Marcus konstatera.

Jag förstår med hela kroppen varför detta hotell har vunnit utmärkelse år efter år som ett av världens lyxigaste hotell. Allt är fantastiskt! Maten, personalen som tillfredsställer ditt behov innan du ens vet om att behovet behöver tillfredsställas. Nästan som att dom opererar in ett litet chip i hjärnan på mig, och när en tanke börjar produceras så har Pimalaipersonalen redan hunnit före min tanke och står där leendes med ett glas iskallt Guava-jos och säger med len stämma ”for you Madame” sen försvinner dom nästan upp i tomma intet och dyker inte upp förens nästa tanke börjar födas fram.

Har man barn som vi, alltså barn som gärna antingen klättrar på möblemanget eller roar sig med att lägga huvudet lite snett och gå i cirklar för att testa balansen, vilket ofta resulterar att saker går sönder eller att bord välts, så är deras restaurang ”Seven seas” inte att rekommendera. Där är det fokus på lyx och flärd och vi har varken lusten eller tålamodet att dela med oss av våra söner och deras barnsånger på Youtube som underhåller dem när vi vill få några minuters lugn och ro under en måltid. Däremot finns en ljuvlig restaurang på stranden som är minst lika bra, bara turen ned dit i golfbil gör att jag vill tacka mina barn att de besitter den egenskap att de just inte kan sitta still eller än mindre låta på låg volym. Tänk er Jurassic Park, den första filmen, när besökarna på ön får hoppa in i Jurassic Park bilarna, som sen visar sig vara helt odugliga och blir lite mer som dödsfällor, för att guidas genom Dinosaurieön. Lite så känns det när man färdas i denna golfbil ned för branta backar och snäva kurvor i en växtlighet som är slående. Bladen och träden skapar en känsla om att åter igen förflyttas i tiden, nu dock til Juraperioden eller vad den hette när köttätarna med låg intelligens styrde världen. Lite oroligt tittar jag mig över axeln med rädsla och blandad spänning att en T-Rex ska komma springandes efter bilen.

Vi blev ej slukade av vare sig utdöda dinosaurier eller försvann i inget i Bermudatriangelns famn. Däremot uppslukades vi åter igen av Pimalais underbara sfär. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen; jag kan dö här.

Vistelsens bästa; hotellfrukosten med minimacarons. Där och då vet man att man hamnat i himmelen. Detta var min första tallrik av tre. Feta människor är svårare att kidnappa, var min tanke när macarons, vaniljbullar, chokladcroissanger, muffins och jordgubbar blandades i min mage.

För fler bilder av vår vistelse som har några få veckor kvar, följ mig på instagram ”jessicalasses”.
Hoppas du får en fantastisk dag!
//Jessica