..precis när jag skall lämna kaféet. Genast sätter jag mig ner igen och tackar mig själv att jag aldrig åt upp frukostmackan. Nu kan jag sitta och pilla på skiten och studera honom i smyg. Jag har sett honom förut i kvarteret. Och just den här morgonen ska vi äntligen äta frukost tillsammans. I alla fall samtidigt och jagkan spana på honom i smyg. Han har sin son Maximiliam med sig. Maximiliam med M i slutet. Jag vet att hans son heter så eftersom han ropar på honom o-a-v-b-r-u-t-e-t.
Pojken som är i 3 års åldern springer omkring som en skållad jävla råtta i hela lokalen. Liksom klättrar på väggarna och kryper under stolarna. Ålar på golvet och gör hela tiden ljud ifrån sig likt en polisbil eller annat högt tjutande fordon som skär i öronen extra mycket innan klockan nio på morgonen.
Vanligtvis hade jag lackat helvete, absolut inte på barnet. Utan på pappan som dessutom hade köpt en kanelbulle till frukost åt sin son, som uppenbarligen skulle behöva en detox från sockerintaget.
Den här pappan, den fantastiska mannen, som jag gissar har sitt ursprung från Libanon har ett vildvuxet skägg och halvlockigt mörkt kortklippt hår. Självklart är han naturligt brunbränd och har en übersvensk dialekt med en lätt touch av förorten. Magiskt.
Hans desperata rop och förmaningar på sin son låter nästan som ljuv musik i mina öron.. Jag vill liksom omfamna honom, stryka han i skägget och snurra in mina fingrar i hans halvlockiga hårsvall. Jag vill tala om för honom att jag finns där, att jag vill följa med honom hem och styra upp pojkens uppfostran. Framför allt ge honom en mer allsidig kost utan socker. Jag vill laga frukost, lunch och middag åt dem. Tvätta deras kläder och bara rå om dem, som den kvinna och äkta fru han förtjänar, som den mamman pojken uppenbarligen behöver.
För vilken kvinna lämnar två så fantastiska killar utom räckhåll? Om ens för att gå till arbetet..? Stanna hemma och ta hand om dina killar sa jag, kvinna!
Typisk härligt att vara kär resten av dagen.
//Nicole