Dethär med barn som vill ”hjälpa till” och dess innebörd.
Bra eller anus? Harmonisk mysstund eller hysterisk mamma som vill ta första bästa flyg till en avlägsen strand och bli serverad drinkar ur kokosnötter?
Ett vanligt scenario är att jag lagom hungrig och som det kontrollfreak jag är har jag planerat vad familjen ska äta till middag sedan 8 timmar tillbaka och därmed sätter igång och lagar middag som ska stå på bordet 17:30 ish.
Det är då, när 5 åringen entusiastiskt utropar ”åh får JAG hjälpa till? När jag står i högsta hugg med pannbiffar som ska rullas eller pannkakssmet som ska anordnas som det liksom ilar till inom mig. Att umgås med sina barn i de vardagliga sysslorna låter iof mysigt och fint och jag får ofta höra från andra att Noel , han är så duktig på att ”hjälpa till”.
Detta får mig att ifrågasätta innebörden av hjälp till? Jag älskar såklart mina barn men ärligt talat, barn är små egocentriska själar och gör inte många saker som de inte har någon egen vinning i. Vad jag menar är att min 5 åring rent av suger på att hjälpa till. När något jag gör på en kvart plötsligt tar en halvtimme är det väl knappast hjälp? Kom igen jag har inte all tid i världen.
Trots att jag är övertygad om att jag lagar mat både bättre och snabbare än han låter jag honom såklart ”hjälpa till” . Har väl läst eller hört någonstans att detta beteende hos barn bör främjas.
Så tillbaka till scenariot, där jag nu fått en lite söt hjälpreda. Han börjar med att salta i grytan och halva saltkaret åker i. När jag sliter bort hans lilla hand för att förhindra ytterligare salt i grytan, blir han arg och fräser åt mig att han kan själv.
Jag menar tvärtom att han inte alls kan själv och föreslår att han kan duka bordet istället, det gör han ju ”sååå himla fint och bra . !!
Vid dessa stunder när 1,5 åringen gnäller samtidigt som hon drar mig i byxbenen eller drar ut alla köksredskap ur lådorna, samtidigt som hon pekar på maten som hon vill sluka rå eller kleta ner facet med som någon form av ansiktsmask, stunderna när jag har lågt blodsocker, stunderna när man ska förhindra att 5 åringen får en brännskada till följd av att han tycker att han skitbra på att steka bacon, stunderna när han ska knäcka ägg i skålen och istället krossar ägget direkt i stekpannan och man får fullt med skal blandat med ägget som ska pillas bort, eller när han vill röra om i köttfärssåsen så hälften hamnar på stekhällen. Det är då jag anser att hjälpatill konceptet tappat sin charm. Det är allt annat en mysigt och fint och snarare kaotiskt mer än harmoniskt. Mina barn har iaf fått hela hjälpatill grejen om bakfoten.
/ Paulina.
Ett gott skratt förlänger livet…din humor och din roliga blogg kommer göra att man lever lite längre;) härligt att följa er!