Jag har varit på den årliga julfesten med jobbet. Varje år är ungefär detsamma. Härliga kollegor uppklädda från topp till tå. Vi utser årets medarbetare, årets säljare, fotograf, redigerare och reporter. Drinkbiljetterna flödar och någon random kollega blir för rund under fötterna och lämnar stället innan kl 22. Antalet rökare fördubblas i vanlig ordning under kvällen och någon beställer shotsbricka för 2500kr, icke avdragsgiltig! Det är uppträdande på scen av en för kvällen inhyrd uppträdare, dessa kan vi väl säga har varit i blandad kvalitet under åren. En av höjdpunkterna är när vi får titta på årets julfilm som handlar om året som gått, ett verk av vår VD.
I år var det dock lite annorlunda. När filmen visas förvandlas det normala glädjeutropen och skratten till tårar, snyftningar och gråt. Det ligger nämligen ett litet mörkt moln över årets julfest då vår kära VD ska lämna oss. Efter filmvisningen fortsätter kvällen med det ena fina tacktalet efter det andra och tårarna och tjejernas mascaror fortsätter rinna medan alla rörande hyllningar pågår.
Jag tror att flera med mig liksom ville ropa rakt ut ”dont do it, dont you dare do it, dont leave us, PLEASE!!! Allt var så himla bra och fint vilket gjorde att vår inhyrda artist eller vad han var inte hade det så jättelätt med sin underhållning.
Vi flickor samlades på toan för snyta våra näsor och sminka om oss så fort det blev minsta paus från talen och snyftningarna. Aldrig har toaletterna varit så fulla under pågående uppträdande på scen.
Årets fest är nästan som jag minns julfesten år 2006. Då var det inte VD:n som skulle lämna företaget utan jag själv. Julfesten var kvällen innan min sista dag. Jag minns känslan än idag. Inte för att jag fick några tacktal, skönsånger och finurliga bildspel eller så och när jag tänker efter var det nog ingen som grät heller för den delen, förutom jag själv då. Jag minns hur jag vaknade till min sista arbetsdag, bakfull som en bäver eller jag var fan full fortfarande, när jag med staplande steg ramlande in i duschen där jag var tvungen att duscha sittandes för att inte kräkas eller ramla omkull.
Minns hur nära jag var att sjukanmäla mig men hur jag på något sätt fick på mig kläder och tog mig till jobbet med halsbrännan från hell. Illamående, huvudvärk och skakningar men inget kunde kunde hålla mig borta från sista dagen på jobbet. Jag minns hur jag gråtandes tog emot kollegornas avtackningspresent och hur chefen sa ett par väl valda ord om min tid på företaget. Jag minns också mitt eget tacktal -garhgäällgrummel ghaagrummelhicksnyft fina asså bhaaaaahäääähumhum ääälälälskaaarer hohooosnyfthick,
ja ungefär så.
Det är något visst med att lämna ett företag med fina människor och härlig företagskultur för att ge sig ut på okänd mark.
Efter drygt 4 år kom jag tillbaka till denna arbetsplats och har därmed en ny chans på avskedstalet, men innan jag filar på det vill jag först först fira några julfester till!!!
/Paulina