I mitt förra inlägg vidrörde jag ångesten man får de gånger man tänker på att en släkting ska gå vidare till andra sidan så man själv kan casha in en slant att sätta sprätt på. Hur man efter tanken drabbas av ångest, typ tittar upp mot himlen och viskar ”förlåt, jag menade inte det där” – ibland säger ens inre röst ”jo det gjorde jag faktiskt” och då säger man förlåt igen i ett försök att övertyga både sig själv och typ Gud att ”åh Gud förlåt igen, jag menar det verkligen inte, jag lovar, PÅ RIKTIGT!!”. Man hoppas att karman inte ska slå ner i en och sen går man vaksamt lite vidare.
Idag fyller Ozzy som sagt 5 år, familjen har vart här. Ozzy fick detta av som farfar:
Tack svärfar, verkligen toppen!
Kommer krävas många försök av övertygelse till Gud ikväll om man säger så!
Trevlig kväll//Jessica