Malin Gramer

Igår när jag gick in till Ozzy, då 4 år och 364 dagar gammal, så sa han till mig när jag kröp ner under täcket till honom ”jag älskar dig mamma, du är världens bästa mamma”. Jag skrynklade ihop hela ansikte i ett försök att inte börja storböla av kärlek framför honom, det skulle nog lätt kunna missuppfattas och möjligtvis sätta djupa spår av återhållsamhet av kärleksord i framtiden. Med kärleken kommer oron.
Varje kväll när jag lägger något av mina barn så försöker jag projicera någon form av tanke till högre makter att inget illa får hända mina barn, jag ligger liksom där och övertalar ”nån” att – jag är fan en bra person, straffa inte mig för något jag gjort eller tänkt genom att skada mina barn! Typ de gånger man tänkt att man önskade att någon avlägsen släkting kunde dö så man fick ärva lite pengar att renovera badrummet för. Typ varför ska den personen leva om jag kan få ett badkar från Svedbergs? Man bajsar ju på sig av karma när dessa tankar dyker upp.

Än så länge har vi en bra dialog jag och någon. 5 år idag! I 5 år har jag fått äran att känna konstant oro för den här grabben. Oro från födseln. Grattis du är mamma, här får du en säck skitjobbiga saker att bära på resten av livet! Funderingar som, är han frisk, kommer han snubbla och slå ut tänderna när han lär sig gå, kommer han få tänder? måste han ha skummgummihjälm för att inte smasha huvudet mot soffbordet? har han för kort tunga, för långa armar, lustiga ben? Herregud tänk om han blir ful och mobbad? Alltså med moderskapet kommer sinnessjukdomen. Jag brukar fråga Mannen om inte han oroar sig över att det ska smyga upp någon rubbad person med ett automatgevär på dagis och bara gå lös och skjuta hej vilt, typ som i USA. Mannen brukar då titta märkligt på mig och säga ”eh nä, varför skulle jag tänka så?” Jaa, varför i helvete ska jag tänka så, inte en aning, jag bara gör det, jag går konstant omkring och är en levande sköld när jag hänger med mina ungar. Jag vet inte tex hur många gånger jag tänkt att jag räddar livet på mina barn genom att hoppa framför dem då de i mina jobbiga tankar är på väg att bli påkörda av diverse fordon, hur jag kapslar in dem i min kropp likt Elastakvinnan i Pixars Superhjältarna. Dom överlever varje gång jag är i närheten, men dör de gånger jag inte är där.
Så, idag, blir Ozzy 5 år gammal och jag har tillsammans med lite hjälp av Mannen, dagispersonal, släktingar och vänner lyckats hålla den här varelsen vid liv, en liten ryggdunk är det nog värt tycker jag. På dagis säger dom att han är en bra kompis och omtänksam, det tänker jag också ta kredd för. Sen påpekar även en del att han är en sån söt filur och en kopia av pappa. Dom skiter jag såklart i och tar helt klart åt mig av äran gällande hans DNA kring den frågan. I morse glittrade Ozzys ögon när vi kom in till honom med en brinnande muffin och ett rätt fult inslaget paket. Jag var såklart lite nervös att han skulle råka skära sig på presentpappret och förblöda. Men han klarade sig. Jag var ju där.

5 år. Grattis till mig och Mannen som får hänga med den här roliga, underbara, goda lilla personen.

Kram från supermamman!

//Jessica