Dagen startade på morgonen med det sedvanliga stressade kaoset som inträffar när man ska få ordning på sig själv och ihop med mannen se till att 3 kids i blandad ålder blir klara för avfärd till olika orter. Denna morgon ska jag och mannen samåka till jobbet och väl inne i bilen med alla avkommor styr vi mot första anhalten, Noels dagis. Parkerar och både jag och mannen reagerar på att det ser väldigt mörkt ut därinne. Mannen kommenterar, va har de inte öppnat, vad är klockan? Jag sitter tyst, för det liksom har trillat ner en liten pollett i min hjärna. Dem har inte öppnat för det är stängt idag. Studiejävladag IDAG. Jag inser varför ena fröken dagen innan vi går hem och vinkar adjö sagt ”vi ses på fredag”… När hon sa så tänkte jag att hon kanske var ledig idag och att vi därför inte skulle träffa just henne under torsdagen. Jag sitter nu här framför det nedsläckta dagiset och minns plötsligt en lapp vi fått i typ augusti där det kan stått studiedag 20 nov. Alltså faaaaaaaan. Tror både jag och mannen för ett ögonblick funderade på att lämna Noel på skolgården och hoppas på att någon trevlig lärare skulle förbarma sig över det övergivna barnet. Detta med tanke på att vi båda just idag har inplanerade möten, helst Barnfria möten.
Innan ni tycker att jag inte är riktigt klok så kan jag meddela att Noel inte blev lämnad utan fick spendera dagen med sin pappa och en iPhone6.
Vi lämnar övriga barn och åker mot jobbet. Mannen är sådär lagom glad, då han tycker att studiedagar suger i största allmänhet men även att det är bra att känna till när de kommer så att man kan planera lite inför dem.
Hursomhelst. Några trottoar och refugpåkörningar senare är vi framme på kontoret i Marievik och jag bäljar i mig en kaffe och 4 finncrisp och drar iväg på det första mötet i Åkersberga.
Förmiddagen flyter på ganska bra fram till 11:00. Då kommer ett mail som ger ungefär samma ahaaakänsla som morgonens. Mailet är en påminnelse om att Nomis dagis stänger kl 15:00 idag pga APT. Fantastic !!!
Med ytterligare möte på eftermiddagen vet jag att det är störtomöjligt att jag hinner hämta henne till dess. Mannen får rycka in igen och jag inser att jag tappar ytterligare gillapoäng idag och funderar över en rättvis och skälig kompensation till honom, typ fotmassage eller kli på ryggen.
Åker ut på nästa möte. På väg dit funderar jag över hur i helvete jag planerat detta, mötet är i Vallentuna. Alltså som i Vallentuna som ligger relativt nära Åkersberga där jag varit på morgontimmarna. Clever girl! Till saken hör att jag för någon dag sedan slängt ur mig gällande dessa företeelser att man får väl förihelvete planera sin tid smart så att man inte hamnar i situationer där man blir tvungen att spendera halva dagen i bil. Karma?
Mötet avklarat och strax före 15:00 sätter jag mig i bilen för att påbörja färden tillbaka till kontoret. Mannen ringer och han har nu hämtat dottern och är snart själv på kontoret med Noel och Nomi där tanken är att vi ska göra ett barnbyte så att han kan starta sin arbetsdag med tillhörande mingel under kvällen. Mina pluspoäng sjunker ytterligare när jag förklarar att jag fortfarande befinner mig i Vallentuna och att jag förmodligen blir lite sen med tanke på eftermiddagsköer och Eugeniatunneln.
Det är nu vi närmar oss mitt mental brakedown. Under samtalet kör jag på något sätt fel. Vi avslutar samtalet och strax därefter kör jag på en landsväg. Jag kör och kör och kör. Känner inte igen mig men vill minnas att jag sett en skylt om att vägen ska leda mig ut på E4an. Trafiken tycks gå i snigelfart. Jag sitter där i bilen med sedvanlig hjärtklappning och det liksom brinner i huvudet. Jag vet alltså inte vart jag är på väg, tittar på klockan varannan sekund i ett hopp om att tiden stannat. I situationer där det inte finns en naturlig lösning, som i detta fall hade varit att jag blev hämtad av en jättedrake som tog mig och bil i sina klor och liksom flög mig hela vägen till kontoret söder om stan, är det som min hjärna ger upp men samtidigt slår tankarna volter i ultrarapid och känslor som att köra bilen rakt in i ett träd i ren aggression känns just då som en bra sak att göra en torsdagseftermiddag.
Hursomhelst efter en kvart kommer skylten ”välkommen till Upplands Väsby”. Japp Upplandsjävlaväsby står det på skylten. Dvs ungefär 2 mil i fel riktning från var jag borde befinna mig. Irritationen sköljer över mig som ett monsunregn och med gasen i botten kör jag ner på E:4an. Kör som Tina Turner enda tills jag når jumbokön från helvetet som startar en halvmil eller så, innan Eugeniatunneln.
Eugeniatunneln, jag hatar den tunneln, kanske inte lika mycket som cancer men nästan. Innan jag kommer ur kön har jag haft tankar som att köra in i bilarna framför mig och liksom mula dem av vägen med min, sprängt hela tunneln i småbitar samt skjutit ner de digitala fartskyltarna med automatvapen.
Tillslut har jag lyckats ta mig till kontoret, fixat nödvändigheter och ska nu sätta in kidsen i bilen och köra hem. Under tiden jag tänker på vad vi ska äta till middag kör jag in i porten på utfärden från garaget så att ena backspegeln viker sig. Struntar i det och efter 15 minuters konstant barnskrik och 45 minuter av sjungande i kvällstrafiken, senare är vi hemma.
Med tanke på att jag lämnade min mentala funktion någonstans på E4:an, steker vi halvfabrikat till middag. Vi och vi, jag lagar mat samtidigt som jag mutar barnen med vaniljkakor. Happiness
Trevlig kväll!
/Paulina
