Malin Gramer

Idag är det ”Fars dag”!

Min älskade pappa finns inte längre.

För 4,5 år sedan så blev han sjuk och en månad senare så var han borta.
Borta för alltid. Det är en sådan sjuk känsla, borta för alltid. Vaddå för alltid!? Han kommer aldrig tillbaka. Jag får aldrig mer se honom hålla om Charlie, eller slicka tallriken efter en riktigt god efterrätt (självklart gjorde han detta bara när jag såg, som vår hemlis).
Jag får aldrig mer höra honom skrika och svära ”ska du lura staten” när jag ringt upp honom för att fråga om jag kunde dra av en nyköpt tv på mitt företag. Pappa jobbade som revisor och visste vad som var rätt och vad som var fel…(så många gånger som jag och lin kompis Wendy har skrattat åt den här situationen).
Jag får hellre aldrig mer se honom spela trummor med sitt jazzband.
Eller höra honom skratta, jag får heller aldrig mer se honom ratta båten ute i skärgården.
För han finns inte mer, han är borta för alltid, och alltid är en jävligt lång tid!
Men mest ledsen är jag över att Charlie aldrig fick lära känna sin morfar.
Och trots att det har gått 4,5 år sedan han försvann så kan jag inte tänka på honom utan att gråta!
Så ikväll älskade pappa tittar jag på gamla foton, foton på dig, jag äter glass och när jag är färdig så slickar jag tallriken medan jag gråter!

Älskar dig och saknar dig! ❤️
Hoppas änglarna är snälla mot dig!