I morse när jag satt och åt frukost så fick jag ett sms från min kära vän Wendy som precis kommit (landat typ samma stund) hem från en veckas semester i NY. Hon föreslog frukost, så självklart sa jag ja till det.
Våra kids går på dagis ihop så när vi lämnat våra mini me:s, så åkte vi till ”Nytorget 6” och käkade frulle.
Herreguuuud va avis jag blev på hennes resa (som hon gjorde med sin kille och deras dotter). Dom hade verkligen haft det helt fantastisk.
Jag kom på mig själv med att bli lite avundsjuk på hela den där familjegrejen som jag aldrig har haft eftersom Charlies pappa och jag separerade när Charlie var bebis.
Självklart romantiserar jag säkert hela den här ”kärnfamilj”prylen men jag kan ändå sakna den. Konstigt att man kan sakna något som man aldrig haft.
Eller det kanske inte alls är konstigt?
