När man flyger länge så blir man ju rätt trött, som den här flygresan till Mexico. Vi flög först till Amsterdam mellanlandade 3 tim sen flög vi vidare till Mexico city i ca 10 Tim och därefter mellanlanda 3 Tim för att sen flyga till Puerta Vallarta.
På planet till Mexico City så satt jag inklämd mellan två gubbar (som båda var skrämmande lika Ugly Bettys pappa). Om Jag får välja då väljer jag alltid att sitta vid fönstret så att man kan luta sig mot det och sova utan att störa sina medresenärer. Men nu satt jag i mitten och kände att jag helt enkelt måste göra det bästa av situationen, och situationen krävde sömn. Så jag fick börja lite snyggt med att sätta mig rakt med huvudet pressandes mot stolsryggen tills det att nacken liksom kroknade av sig själv och landade på någon av pappornas axlar. Sen vid varje litet halvvaket tillstånd kände jag mig tvungen att variera mig, först luta mig mot pappan vid fönstret, somna snarka, dregla och allt det där för att sedan vända mig mot pappan vid gången, luta mitt huvud mot honom och upprepa min sömnprocedur. Jag vaknar till 713 gånger av att det gör ont i svanskotan och ont i höger knä, lite ont i huvudet och vänsterskinka är bortdomnad, ja höger också för den delen. Det smakar något oidentifierbart i munnen, tänderna känns lite luddiga, ögonen väldigt puffiga och svider (Papporna luktar inte superfräscht dom heller).
Jag har somnat och vaknat i omgångar, satt mig rakt för att sedan återigen krokna som en ostbåge, värk i nacken, lite dregel i mungipan… Ja ni förstår bilden av detta oglamourösa ”Jaget”!
Så kommer hon kvittrandes med sin lilla vagn och frågar om
Vi (jag och Ugly Bettys pappor) vill ha något att dricka eller äta. I hela 10 Tim har hon varit i perfektion (trots att jag tittat upp på henne med glasartad skev blick och dröjt med mina svar på hennes frågor (som att jag inte förstått ett ord av vad hon sagt) trots att dessa frågor varit väldigt simpla som tex -what Would you like to drink?
Mina svar har dröjt, inte pga att hon gett mig svåra livsval utan pga att min hjärna kopplades bort någonstans över Irland. Jag sluddrar konstigt till svar och ler snett (säkert med dregel kvar).
Hon ler och kvittrar hela tiden. När hon lämnar mig och papporna överhör jag hur mannen i stolsraden framför säger till henne något i stil med -hur orkar du vara så glad.
(Fast han säger det på engelska)
Och hon svarar med ett skratt.
-Im always happy, I love my job and I have found the love of my life, whats not to be happy about?!
❤️
Asså det var så fint! Och det fick mig att le och tänka på hur glad jag är över mitt liv. Och att vi borde tillåta oss att känna oss lyckliga oftare.
Livet behöver inte vara helt perfekt. Och man behöver inte känna sig lycklig dygnet runt heller. Det är ju långt ifrån alla som har jobb som dom älskar och dessutom har hittat kärleken i livet! En positiv inställning är iallafall en bra början. Idag är jag lycklig!
