Maharajan inställer sig på “lekskola”! – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Maharajan inställer sig på “lekskola”!

”All mat tillagas av vår kock. Vi har en privat kock på förskolan, som lagar…ja, ekologisk och nyttig, bra mat helt enkelt. Man kan köpa med sig matlåda. Den räcker till två.” Ett förtvivlat tjut avbröt fröken precis i sluttampen på matpitchen. Den sammetslena, kesodrypande (vegetariska!) lasagnen studsade runt i min mun medan jag fokuserade blicken på den otröstliga lilla flickan som satt mittemot. Hennes tårdränkta ögon såg bedjande på mig. ”MAMMA!!! Jag vill ha min ma-mmm-maaa!!!” Jag vred på mig lite olustigt. På någon sätt kändes det som om jag planterat det ledsna i hennes ögon. Som om jag var fröet till den olycka som hotfullt hägrade över Maharajans introduktionslunch på förskolan. Fröken la varsamt sin hand på den ledsna. ”Såja, nu är du jättetrött. Det känns bättre efter sovstunden. Ät lite. Mamma kommer sen.”

 

”MAAAAMMAAA!!!” Ropen eskalerade trots att läpparna var hårt sammanknipna. Jag vände förbryllat på huvudet och upptäckte att min bordsgranne stämt in i klagosången. Även den andra flickan såg på mig med något blankt i blicken. Suktande. Hon rörde runt med gaffeln i den oätna lasagnen: ”om det ändå var den där mamman jag hade fått serverad på fatet”, tänkte hon nog. Något varmt började spridas inombords. Jag osade bevisligen något utomordentligt moderligt. ”Såhär brukar det inte vara på lunchen. Det är nog det att du är här…” sa fröken urskuldande. Som att det var hennes fel att barnen satt tårögda vid åsynen av mamma-Petra-kakan. Fröken kunde väl knappast klandras för att hon hade världens läckraste mammapudding sittande vid bordet. ”Det är alltid såhär när föräldrarna är med.” fortsatte fröken plötsligt mycket morskare. Jag slevade snabbt i mig ett par bitar lasagne och försökte svälja det att faktum jag inte alls var särskilt speciell i de våta ögonen. Jag var alltså vilken som helst mamma. Om man medvetet bjöd in till den här typen av gråtkalas vore det smakligt att åtminstone servera ett glas vin till maten.

 

”Mer!” tallriken klirrade mot bordsskivan när Maharajan sköt fram den, och medan jag slevande upp en (mycket liten!) tredje portion, undrade jag tyst för mig själv om det var värt att ta upp frågan om portionskontroll. Jag bestämde mig för att skjuta på frågan till framtiden. Det var möjligt att den kräsna pojken helt vägrade att äta nästa dag. Det var nog lika bra att låta honom bunkra för sämre tider.

 

”Valmis!” orden han knappt lämna Maharajans mun innan fötterna dunsade i golvet. Förskräckt grep jag tag i pojken och lyfte upp honom på stolen igen. ”Man måste vänta på att alla ätit klart!” förklarade jag med min tålmodiga mammaröst. På svenska såklart så att fröken skulle uppfatta fostringsförsöket. Jag kände hur den lilla kroppen höll på att slingra sig ur mitt grepp, och släppte ur min någon uppläxande harang. På finska den här gången för att försäkra mig om att han förstod. ”Teo kan gå och leka, det är ju trots allt hans första dag!” sa fröken vänligt precis när den hala masken gled ur mitt grepp. Medan pojken sprang till rithörnan noterade jag tjugo nyfikna ögon betrakta honom, men ingen följde efter. Alla andra barnen satt snällt kvar på sina platser med tallrikarna tomma. Mina tankarna vandrade till vardagsrummet i Delhi. För mitt inre såg jag en lintott sitta på matbordet medan nannyn slevade i honom någon currygryta, medan en annan satt på den röda gungälgen och åt äppelklyftor. En helt vanlig lunch med lekgruppen i Delhi. Det kändes som en hel livstid sedan, men det var bara någon kontinent bort.

 

Jag rörde på läpparna till den helt obekanta sången och ut slank några enstaka ljud som jag snappat upp – jag låg hela tiden ordet efter de andra vuxna – men gungade åtminstone i takt till tonerna för att visa på mitt engagemang. Jag undrade tyst för mig själv om det var såhär Niklas kände sig när han stämde in i sång – det var som om han aldrig riktigt visste vilket ord som skulle komma därnäst. Oavsett hur många gånger han hört låten. Maharajan betraktade nyfiken den unga flickan som satt bredvid – det var samma lekkamrat som de tagit upp på introduktionen dagen innan – och jag var tacksam att han satt stilla i en sekund. Han lutade sig närmare och medan jag gjorde mig redo att ingripa dök han framför henne och med spjuveraktig blick smekte hennes blonda kalufs. Lika snabbt dök baltpojken upp på hennes andra sida. Med ett liknande grin lekande på läpparna. Jag hade noterat honom tidigare när han kommit invalsande med sin mamma mitt i leken. Pojken var ett huvud längre än de andra och det var något självklart över honom. Hans ansikte var öppet och inbjudande och det var något i blicken som gjorde mig uppmärksam på hans närvaro. Han skulle bli Maharajans vän på förskolan – kanske till och med hans allra bästa – det stod klart. Åtminstone för mig. Känslan förstärktes när han sneglade glatt på Maharajan medan han lutade sig över flickan för att fånga hennes uppmärksamhet. Kunde det vara så att samma intuition som väglett mig i mina relationer nu sträckte sig till mina barn? Tiden skulle utvisa.

 

Egentligen skulle det sista stycket handla om en vaken Maharaja på sovstund men Signe – som precis blivit åtta månader – står vid soffkanten och påkallar min uppmärksamhet. Pappa ligger på golvet bredvid. Tänk att jag nästan hann klart den här gången.

 

Puss.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.