Ett sista farväl! – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Ett sista farväl!

”The house is all empty now ma’am…” Jag hörde hennes kämpa med orden, och det dröjde inte länge innan rösten brast. ”I will miss you so much. I already miss you ma’am. All of you!” Lyckades jag uppfatta mellan de kraftiga snyftningarna. Jag kände tårarna välla fram och visste att hur jag än försöket skulle vibratot i rösten avslöja mig. Jag ville vara stark för oss båda, men jag hade det inte i mig. Inte med bilderna på den lastade containern färskt i minnet. Vårt hem i lådor. Det var definitivt nu. Vi skulle aldrig mer återvända. Förra gången jag lämnade Indien, för ett decennium sedan, svor jag att på att det sista kapitlet ännu inte var skrivet. Och med samma säkerhet vet jag att den här berättelsen kommit till sitt slut. Precis som förra gången lämnade jag landet i spillror. Den stora kärleken både ger och tar.

 

Jag ville omfamna den stora, varma kvinnan som i mångt och mycket varit min livlina under de gångna fyra åren. I mitt stilla sinne svor jag över den pandemi som berövat oss ett värdigt avsked. Jag ville säga att jag saknade hennes närvaro i mitt liv varje dag. Det vore en lögn att påstå att jag inte skulle sakna någon som lagade min mat och städade mitt hem, men det var inte därför mina kinder var plaskblöta. Jag skulle sakna henne. För den hon är. Och det som tyngde mig allra mest var att jag ofrivilligt lämnat dem alla tre i sticket. Vi hade burit dem ekonomiskt i ett halvår nu, men vi var bara dagar ifrån ett magert lönekonto. Jag nöjde mig därför att med darrande stämma konstatera att jag skulle sakna henne också. Allt det andra skulle jag skriva till henne när tiden var rätt. ”I will do everything in my power to help you find new work.” Och det var helt sant. Jag skulle inte tillåta att hon och hela hennes familj kastades in i absolut fattigdom. Pandemi eller inte. Jag hade bara inte identifierat den bästa vägen framåt riktigt ännu.

 

”Äiti! Ingen fara!” genom tårarna såg jag Maharajan komma farande mot mig med utsträckta armar, och snart kände jag hans sommarvarma pojkkropp tryckas hårt mot mig. ”Ingen fara, äiti!” Upprepade han igen. ”Ei ole mitään hätää rakas” försökte jag säga så morskt jag bara kunde. Det var sant: det var ingen fara med mig. Men också den här sorgen behövde bearbetas. Jag skulle ha önskat att han sluppit se mig sorgsen så ofta, men jag har börjat förstå att det inte går att gömma saker från sina barn. Inte ens det tråkiga som man egentligen vill förskona dem från. Det var nog en livsläxa även för mig – att våga visa mig svag för mina närmsta.

 

Jag kastade ett öga på lillasyster. Hon flög över den nyinköpta Marockanska matthistorien och grep med sig ull-tussar, som förmodligen snart skulle hamna i hennes mun. Om min son påminde om en hundvalp så var min dotter mer som en katt. Snart skulle hon väll börja kräkas hårbollar. Den underbara mattan kanske inte var ett så bra köp i alla fall.

 

”Margaret! Give the money you have to Moses! Tell him that we will pay the rest by bank transfer!” Tanken på de sista praktikaliteterna gjorde det lättare för oss båda att fortsätta samtalet. Det var så vi tagit oss igenom den senaste månaden sedan det slutgiltiga beskedet kom. Vi hade gjort som vi alltid gör: jobbat oss igenom sorgen. Vi hade gått igenom sak för sak i huset och sålt mer än hälften. Till bra priser. Det hade genererat runt tjugotusen kronor, som vi nu skulle använda för att betala de anställdas slutlöner. Det hade också rättfärdigat nya inköp till hyreslägenheten i hamnen, som Niklas femton år i Stockholms bostadskö hade landat oss.

 

Försäljningen tog mycket tid i anspråk, men det var det värt. Det senaste halvåret hade lämnat djupa spår i Maharajan. Jag kommer förmodligen aldrig glömma minnet av den tröstlösa pojken som bara ville tillbaka till sitt andra hem. I min enfald hade jag trott att övergången till det nya livet i Stockholm skulle vara lättare. Men istället för att glädjas över de ljusa väggarna och parkettgolvet kastade sig den lilla pojken gråtandes på golvet när vi klev in i vårt nya hem. ”Jag vill till mitt andra hem!” skrek han i förtvivlan. Jag vet inte om han menade mormors hus eller hemmet i Delhi, men det spelar egentligen ingen roll – det här var det enda hemmet vi har.

 

När Maharajan äntligen samlade sig konstaterade han att vi behöver köpa saker. En soffa. En säng. Det måste man ha i ett hem. Det vet min tvååriga son. Den dagen tackade jag mig själv för min goda framförhållning. Jag hade nämligen på distans redan tömt Blocket på leksaker. Och inte nog med det: jag hade även beställt möbler med rabattkoder och ropat in saker på auktioner. För medan resten av världen haft tid att tänka stora tankar har jag börjat bygga vårt nästa bo. Här hemma i Hammarby Sjöstad. För det här är vårt hem nu. För alltid vill jag säga. Men som ni vet är jag en sanningens riddare – och sanningen är att det här är början på ett nästa kapitel, men bladen är fortfarande oskrivna.

 

Och till alla er som läser det här inlägget: jag har saknat dig! På riktigt. I tanken har jag skrivit inlägg efter inlägg, men inte förmått mig själv att sätta mig framför datorn på kvällarna. Det har varit för svårt.

 

Jag saknar mina vänner. Jag saknar att blogga. Jag saknar mig själv. Kanske allra mest.

 

Förhoppningsvis har jag mer tid nu när allt börjat lugna ner sig – för jag har många historier att berätta.

 

Ta hand om varandra!

 

Kramar.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Eva Ryytty

    Jag har saknat din berättelse om livet och dina tankar. Kul att träffa dig om än på nätet. I dessa tider är mycket svårt och det verkar som det fortsätter ett bra tag framåt. Jag förstår att du saknar människorna och livet i Indien för mig har livet och människorna i Bangladesh fastnat i mitt hjärta. Tur att man kan ha kontakt och följa deras liv på nätet. Allt gott till er!!

    1. maharajasmor

      Det är alltid svårt att lämna människor bakom sig, men ännu svårare med barn när man även måste försöka hantera deras känslor. I synnerhet när språket inte är fullt utvecklat och man inte vet hur djupt känslolivet ännu är. Och att det dessutom sker under så dramatiska former. Nu hoppas vi bara att vi kan hitta hem till någon form av normalitet snart. Hela familjen behöver landa! Förhoppningsvis fortsätter vi mötas på nätet lite oftare igen. Ta hand om dig Eva!