Happy fudging mothers day! – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Happy fudging mothers day!

Jag kände vinden varsamt lägga sin hand mot mitt bröst – som om hon ville tvinga mig till vila – men istället för att lyssna sparkade jag mödosamt fram fötterna. Vindar har inte mycket till övers för trots och jag kände motståndet öka för varje steg. Inte för att det blåste särskilt mycket, men även en mild bris kan ibland upplevas som hård. Jättehård. Och en platt raksträcka kan kännas som en brant uppförsbacke. Ett berg till och med. Jag var alltså på någon slags bergsvandring. Så kan man – nej, bör man – se på saken. Jag fokuserade på väskryssarna som på sina säljresor skidat genom skogarna i väder och vind med stora lager av varor på ryggen. Allt för att uppbringa lite jävlar anamma, men inte ens tanken på mina farfäder fick fötterna att röra sig i snabbare mak. Med mina sista krafter grep jag tag i Niklas jackärm, men istället för att erbjuda ens lite respit slank det stäva tyget ur mitt grepp.

 

”Stanna!” hörde jag någon liksom pusta fram. Det tog mig någon sekund att identifiera rösten som min egen. ”Vad är det?” Det var sällan jag avläste oro i Niklas ansikte, men nu kunde jag skymta den. ”Du går…” jag tog ett djupt andetag och fyllde lungorna med den rena bergsluften ”…för snabbt. Jag orkar inte…” jag var tvungen att dra efter andan igen ”…hänga med!” Varför hade jag inte bara stannat hemma. För visst hade jag känt kraften lämna mina ben redan när vi rundade husknuten. Den sista väskryssen skulle dö med min mamma. För jag hade det bevisligen inte i mig. Förlamad av trötthet såg jag mina karelska farfäder vända sig i graven. ”Det här är ju lite oroande. Att du inte orkar med vår vanliga promenad.” Jag ryckte till. Bergstoppen jag så tydligt visualiserat ersattes med cykelväg i ett helt vanligt villaområde. Niklas hade rätt. Att jag fick honom att framstå som en van bergsklättrare var oroväckande. Mycket oroväckande till och med.

 

”Hur mår du? Vi kommer hem på torsdag!” sa mamma på klingande finska. Torsdag. Jag började febrilt räkna dagarna. Två veckor och tre dagar. Vi gick redan på övertid. ”Sådär! Jag har fortfarande känningar i bröstet, men det kan ju lika gärna vara så att mina lungor inte är vana vid såhär frisk luft. Jag har ont i huvudet och ryggen, men det kan ju vara för att jag sitter krokad och ammar. Dessutom är jag svintrött, men återigen: amning! Jag vill ju såklart att ni ska komma hem, men det är svårt att avgöra vad som är vad.” Mamma skrattade hjärtligt och det var på något sätt en lättnad i allt elände. Kanske hade jag inte corona. Kanske var det allt det där andra. Men hur skulle jag leva med mig själv om jag drog med mig döden till mamma?! Det skulle jag förmodligen inte. Rädslan att mina barn skulle bli mammalösa var nästan försvunnen – vi närmade oss trots allt den kritiska tjugoandra dagen och jag hade fortfarande inte börjat hosta – även om trycket över bröstet fortfarande infann sig vid skymningen, när barnen somnat. Nu var mamma och hennes Horst det som oroade mig allra mest.

 

Jag hörde Niklas fötter hamra mot trägolvet långt innan han utropade ett ”grattis på morsdag!”. Mamma och Horst hade varit hemma i mer än en månad – och trots att vi alla var friska – vaknade från en corona-mardröm. Ögonen sved av trötthet. Maharajan hade nämligen också jagats av mardrömmar den gångna natten, och mellan amning av ett barn och allmän förtröstan av det andra hade jag knappt sovit en blund.

”Jag vill inte fira morsdag nu! Hur mycket är klockan? Jag vill fortsätta sova.” Med sömndrucken blick betraktade jag Niklas, som stod vid sängkanten med rostade rågbrödmackor och thé.

”Kvart över nio!” Sa Niklas ivrigt påhejad av lillasyster som också verkade tycka att vi hade sovit klart. Jag omvärderade snabbt situationen.

”Var är Teo och tomaterna?” För visst ville man ha en liten tomat på sin macka på morsdag. Det borde Niklas veta.

”Tomaterna är slut och Teo ser på Transformers.”

”Det vore trevligt om han deltog i firandet…” Niklas verkade hålla med för han skyndade sig till vardagsrummet och hämtade den unga härskaren, som fortfarande levde i den lyckliga villfarelsen att han själv var alltings mittpunkt. ”Med en liiiten tulipaaan på bemärkelsedaaan’” skrålade Niklas med en uppspelt Maharajan i släptåg.

 

Jag tog en rejäl tugga av den kalla mackan som numera täcktes av en ostbit och ett par paprikaringar. ”Nypa mamma!” Maharajan verkade helt oförstående inför det faktum att man inte ler – speciellt inte med kisande ögon – när man öppet planerar att skada en annan människa.

”Inte nypa mamma!” Jag skakade lite på huvudet. Orden jag nuförtiden använde i samma mening.

”Aahhaa! Nypa Signe!” Det sega brödet började växa i min mun, och mellan tuggorna lyckades jag mumla fram någonting som påminde om ett ”INTE SI…” men hann inte så mycket längre innan Maharajan tagit ett rejält grepp om lillasysters kind. Lillasyster var härdad och gjorde inte ett stort nummer av saken. Hon litade på att mamma skulle hörsamma den ordlösa vädjan.

”NIIIIIIKLAS!!!” Maharajan fötter landade på trägolvet ungefär samtidigt som smörgåsbiten passerade min strupe, och lämnade fri passage för ursinnesvrålet. Lyckligtvis tog det inte länge för Niklas att återvända till sovrummet.

”Jag vill helst inte fira dagen i sängen ENSAM med båda barnen och en thémugg!” Nej, det ville jag verkligen inte. Ge mamma ett glas vin och sovmorgon istället.

 

”Dagen till ära kanske du kan hänga med på mina morgonrutiner!” Niklas hade sin vana trogen slagit sig ner i soffan i väntan på att någon skulle jaga iväg honom. Och med någon menar jag givetvis mig själv. Under den gångna två månaderna hade jag utvecklat egna morgonrutiner, som inte innefattade Niklas eftersom att han oftast redan börjat jobba när jag steg upp. Den här dagen var min dag och det jag mest av allt ville ha var en hjälpande hand. Tvätt, dusch, bäddning, städning, påklädning. Jag ville ha hjälp med allt. Allt, allt, allt! Världens bästa morsdagspresent. Det är nästan så att jag vill spy på mig själv medan jag skriver orden. Vad hände med spännande resor, handväskor, smycken och parfymer?! Seriöst. När började jag egentligen nöja mig med en hjälpande hand.

 

”Mamma HUI!” Maharajan hoppade förskräck bakåt och slog i duschkabinens dörrar. Vattnet låg tjockt över golvet och där i flöt små öar av någonting som hör hemma i en potta. Inte för att vi ens tagit oss förbi blöjorna. Det här var kanske stoppet i toaletten som Horst drömde om häromnatten. Drömmen som resulterade i frågor om vår våtservettshantering. Kanske är han synsk för nu verkade det onekligen som att vi lyckats åstadkomma just det – helt utan våtservetter dessutom. Jag rustade mig med en trasa och duschslang och grattade mig själv på morsdagen.

 

Stort grattis till alla er mammor! Må er dag bjuda på både vila och vin.

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.