Corona eller inte corona… – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Corona eller inte corona…

Stickningarna, i den i övrigt bortdomnade armen, tilltog i styrka. Där låg jag som ett spegelvänt ”S”, med ett barn under vardera arm. Min överkropp var vriden mot väggen, medan läpparna vilade mot Maharajans panna. Smaken av lycka. ”Mamma sova Teo. Mamma, Teo, Signe, pappa sova. Mamma kaluna! (kainalo/armhåla)” Den bossiga tvååringen borrade ner sin ljusa kalufs djupare ner i min ludna armhåla. Det var illavarslande att de trivdes så bra där. Jag luktade som högstadiekillen som ännu inte upptäckt deodoranten. Hade de båda förlorat luktsinnet? Mina armhålor var collateral corona damage. Klådan var närmast outhärdlig, men eftersom att jag låg fastlåst kunde jag låtsas utöva någon form av självdisciplin. I verkligheten var den extremt skör – självdisciplinen alltså – och vi hade alla tjänat på att jag besökte vårdcentralen, men istället skulle jag fortsätta självmedicinera med cortisonkräm.

 

Jag vred långsamt överkroppen mot Maharajan. Ville så förtvivlat gärna hålla om honom med både armar och ben. Krama honom tills han med hopknycklade kinder och kisande ögon skrattande fram ett: ”Mamma sluuuta. Sluta mamma!!!”. Det var länge sedan jag hade ynnesten att vakna med hans knubbiga armar om min hals. Lillasysters grepp om bröstet hårdnade ju närmare horisontellt läge jag kom och tillslut gav jag upp i rädsla för att bröstvårtan skulle fastna i högerläge och bli permanent strutformad. Mina slutna ögon registrerade morgonljuset. För mitt inre kunde jag se solstrålarna lysa upp snövallarna utanför sovrumsfönstret och leta sig in genom de igendragna, vita bomullsgardinerna. Det betydde inte att klockan var särskilt mycket. På de norra breddgraderna höll dagen på att besegra natten. Det var samma visa vartenda år.

 

”Signeeee! Sovit kått? Kukku hyvin?” Maharajan kunde uppenbarligen inte avgöra vilket språk lillasyster föredrog så han försökte med båda. Han gjorde en ansats att klättra över det stora stycket mammahinder som låg i hans väg, och när inte det fungerade rundade han min fotända istället. ”Signe!!!” ropade han triumferat och kastade sig över henne. Lillasyster gav ifrån sig ett förskräckt skri och knep hårt ihop ögonen, som om det skulle skydda henne mot broderns – ibland alltför våldsamma – kärleksyttringar.

 

I knappt tre månader hade hon varit en del av våra liv, men hon var redan hans första tanke varje morgonen. Eller åtminstone den första han ville önska god morgon. ”Puus, ahaj!” (puss, kram) informerade han och tog ett brottargrepp om hennes ömtåliga huvud. Var pussen slutligen landade var omöjligt att avgöra eftersom att Maharajan lilla kropp plötsligt vuxit sig jättestor. Så stor att den skymde sikten. ”Försiktigt!” Maharajans hand landade på lillasysters mage och jag hann i sista stund hindra honom från att ta spjärn mot henne. Det rev till i halsen när jag uttalade orden. Jag kände varenda muskel i kroppen stelna. Barnens röster bleknade medan jag tvingade ner saliv genom strupen. Någonstans precis ovanför halsmandlarna låg det: ett litet, litet motstånd. Det eventuella avgörandet.

 

För varje andetag blåste den vilda nordanvinden djupare ner i mina lungor. Det kändes som om de små blåsorna som flyttat in i min bröstkorg veckor tidigare hade börjat spridas okontrollerat. Det var en ständig känsla av sårighet i bröstet, som blev mer påtaglig när vi var ute i det kalla. En kvinna med hund kom gående mot oss och jag kilade genast över till den andra sidan och stack ner hakan i jackkragen. Det mjuka tyget blev varmare och kladdigare för varje andetag. När vi var jämsides tog jag ett djupt andetag och höll andan. Jag slängde en snabb blick bakåt och noterade att Niklas struntade i att följa mitt exempel. Trots att jag dagligen påminde honom om att täcka munnen när vi fick mötande trafik. ”Vi är utbölingar här, och den värsta sortens utbölingar dessutom: svenskar! Vi vill inte vara superspridare här. Tro mig!” Jag ökade takten, och Niklas halkade efter.

 

”Ryggont! Ryggont, Niklas! Det är tydligen ett symptom på corona!” Niklas suckade ljudligt, men sa ingenting. Bemödade mig inte med en blick. ”Hör du vad jag säger? Jag har ju haft svinont i övre ryggen i flera dagar nu.” Jag höll upp telefonen – en gest som onekligen hade varit mycket starkare om jag haft en fysisk tidning i handen. Jag knarkade coronanyheter. Att läsa så mycket om ett enda ämne var inte nyttigt, men jag kunde inte låta bli. Det var viktigt att förstå vad jag (eventuellt…) drabbats av. Under de gångna veckorna hade jag lärt mig att listan på eventuella symptom var lång och jag hade känningar lite överallt. ”Men du har varken feber eller hosta. Du har INTE corona!!!” Niklas var obeveklig. ”Hur kommer det sig att hela världen har corona, men ändå är du så säker på att jag inte har det?” Det enda jag ville var att bli tagen på allvar. ”För att du inte har corona!”

 

Mörkret föll och jag med det. Det kändes som om jag var fången i en uppblåsbar kroppsdräkt som fylldes med luft. Jag liksom drunknade i mig själv. Som den där gången när jag försökte fira millennieskiftet, men tillbringade tolvslaget febrig hemma i min säng. Paniken som sköljde över mig när händerna plötsligt kändes som två uppblåsta käglor. Den osynliga mjölsäcken låg tung över mitt bröst. De syrefattiga andetagen plågade. ”Jag tror att jag håller på att få en panikattack! Snälla kom hit! Jag har svårt att andas.” Datorn gled ner på soffdynan när Niklas hoppade över till min soffa. Han var nära, men inte tillräckligt. ”Du har inte corona!” Varför förstod han inte att jag ville att han skulle komma närmre. ”Tänk om du har fel då. Dom dör helt ensamma. Kan du fatta det. Helt ensamma.” Det var en mörk tanke, men inte min mörkaste.

 

”Dom klarar sig inte utan mig. Barnen! Dom är så små.” Det var den tanken som fick mig att i ren desperation vilja skriva spaltmeter om en enda sak: kärleken till mina barn. Som om det skulle rusta dem inför det mammalösa livet. Utifall att jag inte överlevde. Det enda som hejdade mig var det faktum att det kanske skulle uppfattas som en skymf mot dem som faktiskt låg i respirator och i skrivande stund kämpade för sina liv. Om det här inte slutade med att jag också hamnade där, då skulle jag tacka mig själv för att jag vidtagit åtgärder i tid. ”DU HAR INTE CORONA!” Jag sjönk ner i Niklas famn och upprepade tyst för mig själv ”jag har inte corona, inte corona, inte corona…” Det var som om någon lyfte lite på mjölsäcken. Faran var över. Åtminstone för kvällen.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.