Coronaevakuering Delhi Del 4 – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Coronaevakuering Delhi Del 4

Jag tittade ut genom glasväggen i den bekanta gången som kopplade samman terminal två och fyra. Stockholm matchade min sinnesstämning: hopplöst glåmig och grå. Niklas, som rattade två överfulla bagagevagnar, hade halkat efter. ”Om någon frågar om våran resa så måste du lova att du låter mig sköta snacket. Lova!” Jag hörde Niklas släpande steg bakom mig och puttade igång vagnen lastad med ett stycke Maharaja, som slängt benen över de nyinköpta resväskorna. Lillasyster låg med örat mot mitt hjärta, och iakttog nyfiket den nästintill folktomma flygplatsen. ”Jaja…du förstår kulturen bättre. Jag vet.” Det hade vi sett prov på när vi flög hem för lillasysters födelse och hundarna blev beslagtagna i den finska tullen. Niklas stod handfallen och såg på. Förstod inte allvaret i situationen förrän hundarna tagits ifrån oss och vi missat vårt anknytningsflyg. Jag ställde mig på rälsen och lyckades med nöd och näppe stoppa det skenande tåget. Att återuppleva gamla minnen var det sista jag ville göra den dagen.

 

Jag skyndade mig till incheckningsdisken – innan Niklas fick för sig att ta täten – och slängde fram våra pass. Kvinnan studerade noggrant vartenda pass, och dröjde sig kvar lite extra länge vid mitt provisoriska, finska pass. ”Har ni ett hem i Finland?” Frågan tog mig på sängen, men jag skyndade mig att svara. ”Ja! I Finland bor vi hos min mamma.” Det var en omskrivning, snarare än en lögn. Jag förstod inte frågan, men fick ändå känslan att jag klarat provet.

 

”Det rätta svaret på frågan är att du är finsk medborgare!” det var en halvviskning tillräckligt hög för att flygplatspersonalen skulle höra. Den förbaskade besserwissern. Lika smidig som en albatross. Jag låtsades inte om Niklas, och kvinnan bakom desken tog lyckligtvis ingen notis om honom.

 

Jag puttade ilsket fram lånevagnen, som var tyngd av allt handbagage. ”Vad är det för fel på dig? Jag bad dig hålla truten och ändå var du tvungen att kommentera. Förstår du vad du kunde ha ställt till med?! Om hon frågar var vi bor är ´jag är finsk medborgare´ bevisligen inte rätt svar!” Niklas oförstående blick var inte fullt så oförstående som han försökte göra den till. ”Vad menar du?” Han valde alltså att fortsätta på den inslagna vägen. ”Vad jag menar? Brukar dom i normala fall fråga oss var vi bor?” Niklas lyfte upp händerna i försvar. ”Ok. Du har rätt. Jag ska inte göra om det.” Det här var Niklas superkraft: han var ofta snabb på att erkänna när han hade fel. Det var nog det som många gånger stod mellan oss och en skilsmässa. Ska man irritera så måste man åtminstone kombinera det med ett visst mått av självinsikt. Annars är man bara odräglig.

 

”Ni där, med barnen, vi börjar med er!” Våra ögon möttes. Den vänliga uppsynen tillhörde en man i min egen ålder. Jag vinkade till mig Niklas som tagit över vagnputtandet i väntan på att vi fick kliva ombord på planet. Runtomkring oss flockades människor i mindre grupper. Jag noterade att precis alla pratade finska. ”Får jag kika på passen igen, tack!” Kvinnan vid incheckningsdisken ställde sig bakom mannen med de snälla ögonen. ”Brukar det inte räcka med boardingpass på flyg mellan Stockholm och Helsingfors?” undrade Niklas medan han rotade efter passen i ryggsäcksfickan. ”Jo, men det är lika bra att vi kontrollerar dem nu för ni kommer ändå att måsta visa dem när ni kommer fram.” Mannan han knappt tystna innan kvinnan böjde sig fram och började förklara: ”Den där kvinnan har ett finskt pass…” hon pekade på mig ”…och de andra är hennes familjemedlemmar”. Mannen naglade fast mig med blicken ”jag antar att ni har ert hem i Finland?” Den här gången sa jag ingenting om min mamma utan nöjde mig med att nicka.

”Bra! Gå ner där och vänta på mig. Ni kan lämna vagnen vid utgången så tar jag den sen.”

”Varför då?” Jag uppskattade visserligen gesten, men hade aldrig tidigare blivit erbjuden eskort till planet.

”Ni måste ta utevägen. En buss väntar på er därnere. Ni flyger med ett propellerplan.” Jag visste inte att de hade sådana i bruk längre. Det kändes som om vi stod vid civilisationens utkant och balanserade.

 

Jag trevade med foten efter nästa trappsteg och tog ett raskt kliv upp så fort jag fick fotfäste. Jag önskade att jag kunde ta stöd av räcket, men jag hade händerna fulla med väskor och täckjackan, som jag beskyddande höll om lillasyster. ”Behöver du hjälp?” ropade flygvärdinnan inifrån planet. Jag hoppades att hon såg huvudskakningen medan jag ljudlöst fortsatte uppstigningen. Lyckligtvis var det inte speciellt många steg. Jag slängde en snabb blick på biljetten. Rad tio visade sig vara i mitten av planet. Vi hann knappt sätta oss ner innan alla platser runtomkring oss var fyllda.

”Är båda barnen under två?” Flygvärdinnan höll upp de gröna bältena.

”Ja! Men du. Varför sitter vi alla i en klunga? Vore det inte bättre om vi spred ut oss. Det är ju helt tomt både fram och bak.”

”Det är för att vikten ska fördelas jämt.” Sa hon som om det vore den självklaraste saken i hela världen. Jag förstod inte hur det ena uteslöt det andra, men det var inte läge att dividera med personalen. Planet började rulla och jag gjorde som alla andra: fotograferade propellern.

 

Bussen saktade ner, och utanför väntade flygplatspersonal och väktare. ”De med anslutande flyg kommer in här…” brickan runt mannens hals glänste till när han gestikulerade mot dörren bakom honom ”…ni andra fortsätter utevägen.” ”Biljetterna!” Fräste jag med låg röst – rädd för att någon i personalen skulle höra att vi pratade svenska – som om vi inte hade rätt att vara där. Det var någonting med alla säkerhetsåtgärder som gjorde mig nervös. Det var omöjligt att inte gipas av stundens allvar. Lyckligtvis var vi bara en inrikesresa ifrån vår slutdestination: mammas hus i norra Finland.

 

Jag saktade ner farten, och trots att det vände sig i magen på mig talade jag till Maharajan med lugn röst. Högt så att alla skulle höra. På finska såklart. Jag vände mig sedan om och placerade handen på Niklas bröst. Tvingade honom att stanna. ”Passen, tack!” Jag kramade Maharajans hand och gick fram till de tre gränspoliserna som patrullerade gaten. Räckte över alla fem passen till polisen som stod närmast oss. Hans kollega böjde sig omedelbart fram och frågade: ”vad är det där för konstiga pass?” ”Diplomatpass!” svarade han och öppnade det första passet. ”Jaha…” sa han med lättsam ton och vände sig mot mig ”…du var alltså tvungen att fixa ett provisoriskt pass för att ta dig hem.” Jag svarade jakande, trots att jag var osäker på om han förväntade sig ett svar eller inte. Sedan öppnade han nästa pass. ”Ni kommer från Indien!” Tonen var fortfarande lika lättsam. Som om det vore världens naturligaste sak med gränspoliser på ett inrikesflyg i norden. Notera att det här var innan Nyland skärmades av från resten av landet. Hans ögonbryn höjdes en aning när han öppnade det sista passet – mitt blåa pass. ”Jaha. Så du hade ett giltigt pass.” ”Jag tänkte att det var säkrast att flyga med ett finskt pass den här gången.” Han nickade. Önskade oss en trevlig resa. Och vi skyndade oss mot nästa propellerplan. Nu var vi så nära att jag nästan kunde ta på tryggheten – nu kunde ingenting längre gå snett. Det var åtminstone vad jag i min enfald trodde.

 

Fortsättning följer…

 

 

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.