Coronaevakuering Delhi del 3 – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Coronaevakuering Delhi del 3

”The baby doesn’t have a visa.” Tjejen bakom incheckningsdisken höll demonstrativt upp en tom sida i passet. “As you can see it’s a diplomatic passport. She can stay in India for 90 days without a visa. Ask your colleagues!” Niklas var myndig, men jag anade ett stråk av nervositet i rösten. Flygbolagsstrul kunde kosta oss vår hemresa och i det här läget skulle vi inte få en andra chans att ta oss hem. ”Kolla Flaaans!” Med utsträckt arm och iklädd sin finaste grönvita pyjamas vinglade Maharajan till på bedboxen. Bästisen stod vid den andra incheckningsdisken med familjen. Pojkarna hade inte setts på flera veckor eftersom att de båda varit i hemmakarantän. Jag hoppades att de skulle få tillfälle att leka en stund innan de skildes åt, i värsta fall för alltid.

 

Jag slet ut ett par våtservetter och drog dem över plaststolen, utan att släppa Maharajan med blicken. Vi hade tagit oss igenom säkerhetskontrollen, men trots att vi mött patrull även där var det fortfarande flera timmar kvar till boarding. Det var som vanligt Niklas tidspessimism som ställde till det för oss. Maharajan satt hopklämd i bagagevagnen och lekte med en av sina bilar. Det var dags för resans första blöjbyte, men vi gjorde vårt bästa för att undvika toaletten – som jag misstänkte var en av de värsta corona-härdarna. Stolen dög fint som skötbord. ”Alltså, det är en hostande gubbe ett par rader bort.” Niklas kom lommande från toaletten. Jag önskade att det fanns blöjor att köpa i hans storlek på Amazon. ”Mhm. Jag försökte hålla andan när jag gick förbi honom.” Jag stod emot impulsen att slita av mig engångsmasken som skavde. Det må vara så att munskydd inte skyddar mot virus, men den tunna pappersbiten var det enda som stod mellan mina fingrar och min näsa. Den här pandemin har gjort mig uppmärksam på en allvarlig brist i min persona: jag är en tvångsmässig ansiktspillare. I coronatider kan man knappast vara dummare.

 

”Kolla! Kolla! Teooo!” Bästisen gjorde sitt bästa för att förhindra resten av familjen, som trängdes i kön, att gå till gaten. Jag vinkade till svar och hoppades att den tillsynes ändlösa kön någon gång skulle ta slut så att vi kunde ansluta oss till de andra. Det där jag hört om folktomma flygplatser stämde inte. Åtminstone inte idag. Vi var många som till varje pris ville hem. De butiker och restauranger som ännu inte var stängda höll på att bomma igen. Det skulle dröja innan de öppnade igen. Hur länge visste ingen. Två vuxna (hippie?)kvinnor – förmodligen britter – tågade emot oss utan ansiktsmasker. I ren förskräckelse tog jag ett stort kliv bakåt och krockade nästan med informationstavlan.

 

”Gullegullegulleee!!!” Maharajans ansikte stålande och förtjust sträckte han ut händerna för att kittla bästisen under hakan. Åtminstone var det så det såg ut. Killandet övergick snabbt i någon form av fribrottning – precis som de flesta andra lekar tycktes göra – och plötsligt hängde bästisen över sin bedbox med huvudet farligt nära marken. Hans mamma rusade till hans undsättning, men han bara log där han hängde.

 

Jag knep hårt ihop ögonen och stack ner huvudet i plastpåsen. Toaletten intill var satt ur bruk, och det var mitt verk. Den här gången hade jag tagit med mig en plastpåse in i båset. Jag var förberedd. De häftiga hulkningarna sände ut chockvågor genom min febriga kropp. ”Maaammaaa!!! Mamma!!! Maaaammaaa!!!” Maharajan hysteriska skrik letade sig igenom den tunna toalettdörren. Jag försökte att inte låtsas om barnens klagosång, som nu även Niklas stämt in i. Det var som själva fan. Att man inte ens fick spy i lugn och ro. Det rasslade till i plastpåsen när den alkoholsmakande, varma sörjan rann ur mig. Jag borde ha låtit bli vinet. Precis när jag skulle lyfta på huvudet och be alla hålla käften kom nästa sats. Och nästa. Och nästa. När kräkningarna äntligen upphörde var påsen fylld till hälften. Det var definitivt mer vätska än mina två glas vin. Ok. Två och ett halvt. Det var min enda och sista fest. Ok. Jag klev ut ur toaletten, sträckte på mig lite extra och räckte över påsen till den manliga flygvärdinnan, som även tilldelats den otacksamma uppgiften att städa handfatet på toaletten bredvid. ”Jag hostar åtminstone inte!” Sa jag morskt. Han nickade, drog på sig plasthandskar och la min påse i en annan påse innan han slängde den i soporna. Det var den första, men inte den sista, påsen han tog emot under den flygningen.

 

Mitt våta hår låg utspritt på den alldeles för puffiga hotellkudden. Jag huttrade, trots flera lager täcken och det mänskliga minielementet som låg fastklistrat vid mitt bröst. ”Mamma mer pizza!” Maharajan, som slagit läger i min fotända studsade till av glädje när han såg mig sträcka mig efter mer, och fortsatte sedan förnöjt smaska på sin pizzabit. Jag önskade att jag kunde stilla hans oro, men jag saknade ork. Äta och sedan sova. Klockan var visserligen knappt sex men vad gjorde det. I Delhi var det sena kvällen och det här var mitt andra vakna dygn. Förhoppningsvis skulle en ordentlig natts sömn råda bot på den hamrande huvudvärken. ”Jag hostar åtminstone inte!” försökte jag tappert. ”Magsjuka är ett coronasymptom, men det är bara de som blir riktigt allvarligt sjuka som kräks.” Niklas måste ha sett skräcken som grep tag i mig för en skugga av ånger for över hans ansikte. ”Äsch…jag skojar bara!” Vi hade känt varandra länge, men ändå kunde jag inte riktigt avgöra om han skojade eller inte. Det räckte för att rädslan skulle slå rot.

 

…fortsättning följer!

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.