Coronaevakuering del 2 – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Coronaevakuering del 2

Med lillasyster under armen tågade jag mot Alva Myrdal. För tio år sedan satt jag runt det avlånga bordet och deltog på möten i egenskap av praktikant. De lokalanställda kallade mig fortfarande för den ”första praktikanten”, och Niklas informerade gärna alla om min forna praktikantstatus. Kanske för att understryka att jag inte var en troféfru. Inte för att jag mött speciellt många sådana på UD. Jag slog mig ner vid mitten av bordet, slet ut mitt vänstra amningsskydd och la det på konferensbordet. Mittemot mig satt praktikanterna framför sina skärmar. Jag log beklagande mot dem ”tråkigt att åka hem precis när praktiken har börjat, va?”

 

”Jaha, jag har resebyrån på telefon. Vem vill börja?” deklarerade kanslichefen. Jaha. Vi var alltså inte här för att diskutera en eventuell evakuering, utan för att boka flygbiljetter. Niklas skyndande sig in på kontoret mittemot. ”Boka ingenting innan du har kollat med mig!” ropade jag efter honom. Vi skulle inte mellanlanda i Rom eller Moskva. Kan Raoul Wallenberg försvinna i Ryssland så är det ingen som kommer att leta efter första sekreterare Eriksson och hans familj mitt i Coronakrisen.

 

”Fråga om hundarna!” på något vis hoppades jag att svaret skulle förändras om jag bara frågade tillräckligt många gånger.

”Emirates tillåter inte hundar på sina flighter har jag ju sagt” Niklas satt försjunken bakom sitt skrivbord. Det var första gången jag var inne på hans nya kontor, och jag var i ärlighetens namn inte speciellt imponerad. Han hade beskrivit rummet som stort. Jättestort till och med. Han hade en soffgrupp på rummet. Och det stämde visserligen. En pytteliten träsoffa med tillhörande pinnstolar stod parkerad mittemot skrivbordet. På soffbordet låg en bekant skrift.

”Varför ligger den där?” jag pekade på boken Crime Scene Sweden som jag arbetat med för tio år sedan under min praktik. Vid närmare eftertanke är bok nog lite att ta i. En tidning i bokformat är nog en ärligare beskrivning.

”Man måste ju skryta med sin fru. Den andra boken ligger där i bokhyllan.” Och mycket riktigt låg där en inbunden variant av fotoboken Swedish Innovations – Indian Interpretations.

”Gud! Jag hade gjort det där en miljard gånger bättre idag. Kan du fatta att jag layoutade båda i Powerpoint.” Jag smålog åt minnet.

”Men du. Vi kan skicka hundarna i lastutrymmet den här gången. Bara dom kommer med flyget”. Det hade tagit år för hundarna att komma över sin första – och enda – tur i lastutrymmet, men jag var säker på att de hellre åkte under planet än stannade kvar. Allt för att hålla ihop flocken.

”Kan man ta med hundar i lastutrymmet?” Niklas, som kramade telefonen mellan kind och axel, skakade på huvudet sekunden senare. Vi skulle bli tvungna att lämna hundarna kvar. Någon på compoundet skulle ta hand om dem, fick jag förklarat för mig. Så länge det fanns någon kvar på compoundet det vill säga. Men det sa ingen. Sedan skulle Maggan ta över, lovade Niklas. Jag hoppades bara att de inte skulle rymma. Att de skulle lita på att vi skulle hämta hem dem. Även om det dröjde. Jag vädrade min oro med den sedvanliga potatisen i halsgropen. Jag bråkade inte desto mer. Det var lönlöst. Vi skulle skickas hem oavsett vad jag tyckte om saken. Om vi lyckades få tag på flygbiljetter det vill säga.

 

”Vi har fått biljetter, men Teo fick inget eget säte. Han får åka i famnen.” Klockan var mycket när Niklas äntligen kom hem. Jag hade precis nattat Maharajan, och lillasyster hade snällt fått hänga med Guddy, vår nanny. Nu skulle hon få resten av min kväll och natten. Det kändes som om jag studsade mellan barnen som en jojo. Hela tiden. Varje dag.

”Hur flyger vi?”

”Vi mellanlandar i Dubai. Sen flyger vi till Helsingfors och därifrån vidare till Uleåborg.” Det skulle bli en lång flygresa för Niklas med Maharajan i famnen. För mig gjorde det ingen större skillnad. Lillasyster hade bokat mitt knä.

”Vi kommer nog inte in i Finland om jag inte kan bevisa att jag är finsk medborgare. Gränsen till Sverige är stängd. Vi har inte registrerat barnen som finska medborgare heller. Så även om jag kommer in så vet jag inte om ni andra gör det. Jag måste höra av mig till ambassaden. Fixa ett provisoriskt pass.” I ögonvrån såg jag Guddy tassa förbi vardagsrummet med soporna.

”Snälla, beställ en Uber åt henne!” Corona hade satt punkt för Guddys bussåkande, och vi hade sett en markant ökning i personalkostnader. Utöver uberåkandet hade alla fått en tredjedel av lönen i förskott för att kunna bunkra mat och medicin.

”Guddy! Come here please!” Det tog inte många sekunder innan Guddy stod och stampade osäkert framför mig, och yttrande sitt sedvanliga: ”Yes ma’am?”

”I’ve already told Margaret and Moses. If we get on the plane I will leave a suitcase with dry food at Margaret’s house. It’s for the three of you. It’s your life insurance if shit hits the fan. If there is no more food in the stores.” Guddy ögon vattnades och hakan började vibrera. ”I will miss you so much madam. And the kids.” ”I will miss you too Guddy” sa jag och menade det. Det som krävdes för att föra oss närmare varandra var alltså ytterligare ett barn.

 

”Rör inte handtaget! Jag har desinficerat alla handtag, men vi tar inga onödiga risker.” Jag backade ett par steg i den obemannade slussen och lät den konsulära handläggaren hålla upp dörren för mig med armbågen. Hon räckte mig ett munskydd. ”Vågar du ta den ur min hand eller vill du att jag lägger den någonstans?” Jag frigjorde snabbt engångsmunskyddet utan att röra hennes plastbeklädda hand. En av trädgårdsmästarna på finska ambassaden hade fått feber för ett par dagar sedan och de verkade ha fått sig en rejäl Corona-scare. Ambassaden var helt öde. Inte en annan människa så långt ögat kunde nå. Inte ens en säkerhetsvakt. Alla shoppingcenter i miljonstaden hade säkerhetsvakter. Till och med vanliga lägenhetskomplex hade tillhörande vaktkurer och de lämnades aldrig obemannade. Jag hade åkt till ambassaden en halvtimma tidigare med lillasyster men blivit hemskickad. Handläggaren lyckades hitta mig i systemet – trots att jag gissat mig till mitt finska personnummer – men det finska utrikesministeriet hade inte ännu godkänt min förfråga om provisoriskt pass. När jag blev kallad tillbaka fick jag uppmaningen att lämna barnet hemma. Där var jag alltså. Helt ensam för första gången på mycket länge. Min uppgift var enkel: att ta familjen till Ii – världens kanske säkraste plats.

 

”Du lämnar fingeravtrycken där. Jag har desinficerat maskinen men du kan göra det igen om du vill. Stolen också.” Jag tog upp flaskan med handdesinfektion och klämde ut en klutt, trots att jag spritat händerna för bara några minuter sedan. Det var en symbolhandling. Maskinen lät jag vara. ”Jag brukade skoja om det här…” sa jag och slant med pennan. Underskriften hamnade lite utanför lådan trots den stränga anvisningen att hålla mig innanför. ”Ojdå! Nu skrev jag utanför i alla fall.” Handläggaren reagerade inte så jag fortsatte. ”…Jo, jag brukade skoja om att mitt dubbla medborgarskap skulle komma till användning när kriget kom. Då skulle jag fly till Finland. Vem hade trott att fienden skulle vara osynlig?!”

 

Handläggaren drog på mungiporna, men det trötta leendet nådde inte riktigt ögonen. ”Ett pass är bra att ha. Glöm inte att registrera barnen när ni kommer fram. Gränspolisen borde släppa in din familj med dig. Det är flygbolaget som kan strula. Allt beror på hur de tolkar bestämmelserna. Nu ska jag klippa och klistra. Du kan vänta här eller sätta dig i väntrummet.” Gravidjeansen – som jag äntligen kom i igen – skavde. Jag blickade längtansfullt mot soffgruppen. En onödig risk var vad den var. Det var säkrast att lida där jag satt. Jag tog upp mobilen. Ett nytt meddelande: flyget mina kollegor skulle på är inställt. Vilket nummer har ditt flyg?

 

”Är vårt flyg inställt?”

”Varför skulle det vara det?” Niklas röst lät ansträngd. Irriterad. Kanske för att det inte var första gången han fått den frågan det senaste dygnet. Jag hade fått flera meddelanden om inställda flyg, och var förberedd på att vårt skulle ställas in när som helst.

”Petra, vi fick den sista flygbiljetten ut ur landet. Emiratesflyget är det sista som lämnar Indira Gandhi innan utegångsförbudet träder i kraft. Vi kommer att ta oss hem.”

”Egentligen bryr jag mig inte om vi tar oss hem eller inte. Men den här ovissheten är olidlig.”

 

Fortsättning följer…

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.