Corona-evakuering Delhi 1 – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Corona-evakuering Delhi 1

”Sista flyget till Sverige blev inställt…alla som skulle med det flyget blev kvar.” Niklas blick var allvarsam. ”Nu är det slutgiltigt. Vi möter Corona i Indien. Jag önskar nästan att du hade varit ännu argare på mig. Så arg att du hade tagit barnen med dig och åkt hem till din mamma. Men nu är det försent. Jag kan inte skydda er här…” Jag höjde lätt på ögonbrynen, men pannan stannade snällt på sin plats. Det var underhudsfettet som höll ställningen nu när jag motvilligt rusade mot medelåldern.

 

Niklas sjönk djupare ner i den jättelika soffan. ”Jag är orolig. Alla tecken för en rejäl kris finns där, Petra.” Att följa utvecklingen i Indien var visserligen hans jobb, men budskapet ville inte sjunka in. Spridningen i Indien hade varit långsam tack vare landets unga befolkning. Det var vad alla sa. Jag hade dessutom med egna ögon sett de välfyllda hyllorna på Foodhall, och det gick fortfarande att få tag på toalettpapper på Amazon. Inte för att någon skulle sörja att toalettpappret tog slut i Indien. De flesta av oss har trots allt en frisk vänsterhand. Hemma hos oss har vi även en dusch precis vid toalettstolen, så min stjärt skulle vara skinande ren även om toalettpapperskrisen knackade på. Jag hade däremot hört ryktas att provtagningsköerna på de statliga sjukhusen ringlade sig långt ut på gatan. Men de privata sjukhusen – som ännu inte vårdade Coronasjuka – fungerade precis som vanligt. Om Maharajan bröt armen skulle han få vård. Vi hade inget att oroa oss för. Niklas hade förvandlats till en alarmist. Inte för att det heller förvånade mig speciellt mycket – han hade trots allt alltid haft en känsla för dramatik.

 

”Lugna ner dig nu. Det skulle förvåna mig om vi inte var tryggare här – bakom våra murar – än hemma i Sverige. Om sjukvården kraschar hemma kämpar vi för rätten till vård på samma villkor som alla andra. Här är vi utländska diplomater. Betalande kunder. De låter inte barnen dö i ett hörn.” Det jag inte sa – men vi båda tänkte – var att Maharajan äntligen var tillbaka i sitt sammanhang. Han hade återförenats med vännerna och personalen – som han givetvis inte förstod var köpt hjälp – utan såg som en del av den förlängda familjen. Det här var hans hem. Klimatet var behagligt, luften gick att andas – de flesta dagar i alla fall – och han spenderade sina dagar utomhus. Trots hemmakarantän och allmänt äktenskapligt tandgnissel hade vi det bra.

 

”Ma’ma…Mary went to INA market and they told her that they were closing on Monday. All big markets are closing. Then we can only get local food. No international food.” Ryktesspridningen var i full gång, men ingen verkade veta vad som egentligen gällde. Väninnan sa att butikerna stängde igår. Fastighetsskötaren varnade för en stängning imorgon. På Facebook la vänner i Gurgaon upp bilder på tomma butikshyllor. Jag anade rädsla i luften. Även bland dem som tidigare varit kolugna. Jag blickade ut genom glasdörrana. En stilla vind gav fart åt löven som gungade i trädkronorna. Solen lös upp grönskan, och min blick fastnade vid ekorrarna som sorglöst jagade varandra över gården. Världen såg precis likadan ut som den gjorde igår. Ändå kunde jag inte låta bli att undra om det här var lugnet före stormen även för mig.

 

”Margaret, we need to make a inventory of all the food items we have in the pantry, fridge and freezer.” Jag vände datorskärmen med det öppna Excelarket mot henne. “The numbers need to go in here. Then we need three different shopping lists. One with vegetables and fruits that we can freeze. Broccoli, carrot, cauliflower, garlic and lemon. And lots of different herbs. But only the ones we don’t have in the garden. Then we need menus for two weeks. One for next week and the week after that. During the first week we mainly use fresh ingredients. All sorts of vegetables. And next week we use more meat and things like cabbage. We also need to check expiration dates, and cook food in the order they expire.” Precis som regeringar runt om i världen hade mitt hushåll gått in i krisberedskap. Kylan från frysen slog emot mig när jag slet upp dörren, men Maharani – som dinglade i bärselet – protesterade inte. Bara idioter klagar när de får vara med. Jag hann räkna till sex paket bacon, tre falukorvar och två påsar rågbröd när frysen började tjuta igen. Jag upprepade orden tyst för mig själv medan jag skyndade mig till datorn.

 

”Försiktigt Teo!” Maharajan klättrade uppför stegen som Moses, vår chaufför, stod och balanserade på. Maharajans beundran för Moses visste inga gränser. Moses hade en stor bil. Att bilen i själva verket var vår vägrade han förstå. Varför skulle någon frivilligt överlämna körandet till någon annan, undrade han nog. Jag grep tag i konserven som Moses räckte mig, noterade bästföredatumet och skickade den vidare till Maggan, som la in den i rätt skåp. Niklas har förbjudit mig att avslöja mängden mat vi bunkrat – det är tydligen en säkerhetsrisk – men om allt gick åt skogen skulle vi kanske även behöva mata våra anställda och grannar. Niklas hade varit tydlig med att vi inte kunde låta någon svälta.

 

”Ska ni åka hem?” undrade kompisen via Messenger. Det var den stora snackisen. Vilka som åkte hem och vilka som stannade.

”Nej! Vi stannar. Har bunkrat upp med mat. Det går ingen nöd på oss.”

”Jag överväger att resa hem med barnen, men då måste vi bo hos mina föräldrar och jag vet inte om jag orkar. Men jag måste tänka på barnen i första hand.”

”Hur resonerar ni?” Undrade jag trots att jag var väl medveten om hotbilden. Indien var visserligen ett mecka för världens alla trädkramare, men det fanns en brutalitet i samhället som gång på gång skapade rubriker världen runt. Om matförsörjningen till huvudstaden ströps på grund av stängda delstatsgränser skulle det leda till upplopp. Det var helt säkert. Dessutom hade situationen för utlänningar redan börjat bli otrygg. Alldeles nyligen berättade en bekant om hur hon var på joggingrunda i parken och åsynen av hennes blonda hårsvall hade fått mötande joggare att vända om och springa åt andra hållet. Vi var de nya Kineserna. Och ännu värre var det för de faktiska Kineserna som i grupp blivit eskorterade bort från en annan park av polisen.

”Tänk om vi blir sjuka och vården är ansträngd? Vårdplatserna går i första hand till landets egen befolkning. Och det vore rent självmord att sätta sin fot på ett sjukhus just nu. Sen bor dom med sina gamlingar. Det kommer att gå åt helvete här.” Hon hade kanske rätt, men det förändrade ingenting. Vi var inte påväg hem.

 

Min telefon vibrerade. Niklas undrade var jag höll hus. Mötet började om en minut. Det här var ett möte även jag var tvungen att närvara på hade han betonat. Det var inte många steg kvar till den frodiga pergolan. Vi skulle träffas utomhus och hålla avstånd till varandra. Jag rundade knuten till omklädningsrummet och där stod mycket riktigt de flesta av mina grannar i små klungor och talade med dämpade röster. Sist jag såg dem var stämningen uppslupen, nu stod allvaret skrivet i deras ansikten. Ambassadören ville tala med oss, och de flesta av oss visste nog redan vad han skulle säga. ”Petra! Vad kul att se dig. Det var länge sedan…” utropade en av de (få!) andra småbarnsföräldrarna.

 

”…och vi har därför bestämt att skicka hem alla småbarnsfamiljer. Vi tar ett möte imorgon och diskuterar det praktiska.” Jag lyssnade uppmärksamt på ambassadören och inte ens påfågeln – som gjorde sitt bästa för att fånga vår uppmärksamhet – fick mig att släppa den resliga, ljusa mannen med blicken. Småbarnsfamiljer, alltså. Vi var beordrade att åka hem, och jag hoppades på lite mer praktisk information. Niklas hade fått beskedet tidigare samma dag. Han hade försökt argumentera för att vi skulle få stanna, men kapitulerat så fort han insåg att det var ett slag han inte skulle vinna. Han hade blivit erbjuden att stanna utan familj, men tackat nej. Jag hade aldrig klarat av den långa flygresan och sedan en tvåveckorskarantän ensam med ett spädbarn och en tvååring. Sanningen är den att jag förmodligen tvingat med honom hem även om omständigheterna varit andra. Osynliga fiender av den här sorten bekämpar man bäst som familj.

 

Ambassadören gjorde en ansats att fortsätta men blev avbruten av en yngre kollega. Han ursäktade sig kort innan han delade med sig av nyheten. ”Medan du talade har Indien beslutat om att stänga för all flygtrafik på söndag.” Ambassadörens uppsyn mörknade. ”Då är det nog bäst att vi tar det där mötet på en gång.”

 

Fortsättning följer…

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.