Coronakarantän i Delhi II – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Coronakarantän i Delhi II

”Kan du snälla ta Signe så att jag kan gå på toa?” Klockan var tjugo i nio så Niklas hade fortfarande tid att byta en bajsblöja innan det var dags att gå till jobbet, och jag skulle hinna med min morgontoalett. ”Jag kan inte. Du får ta med henne på toa. Vi har möte klockan nio.” Det knakade till i min käke. Jag kunde bokstavligt talat känna hörntänderna växa ut. Vi kallade in vår nanny igår eftermiddag för att han skulle på möte. På en söndag. Nu började det igen. Och den här gången var det Coronamöte efter Coronamöte. Om någon frågar mig tycker jag att det är vansinne att bjuda in någon – vars hela familj är mer eller mindre förkyld – till ett möte där virusspridning avhandlas.

 

Jag klämde ihop skinkorna och rusade mot vardagsrummet för att hämta babysittern. Det fanns ingen tid för påklädning så jag bad en stilla bön att trädgårdsmästarna inte börjat jobba ännu. Maharajan stod alldeles för nära tv-skärmen och såg på något bilbarnprogram medan Niklas stod och beundrade sin egen spegelbild. Omsorgsfullt placerade han ett vilset hårstrå på plats. Nuförtiden var det tydligen extra viktigt att se presentabel ut på jobbet. Niklas hade nämligen i sin frånvaro blivit befordrad till sektionschef. ”Hur har du tid med det där när du inte hinner byta en blöja?” Jag försökte inte ens dölja föraktet i min röst. ”Jag ska gå så fort Moses kommer till jobbet, och då måste jag ju vara klar själv.” Hade det inte varit för trycket därbak hade jag stannat kvar och grälat, men tiden var på Niklas sida. Den här gången.

 

”Aau aau mau” förklarade Maharani, som aldrig fick slut på saker att säga. Att hon saknade orden verkade inte bekomma henne det minsta. I min ilska ville jag berätta för henne om den gången hennes far var föräldraledig. Samtalet som kom en minut efter att min arbetsdag tagit slut, om jag inte ännu var hemma. Den eviga fråga: ”När kommer du hem?”. En fråga som var påfallande lik en befallning. Och det gjorde jag lydigt. Varenda dag. Kom hem i tid alltså. För så gör en god mamma. Kommer hem i tid. En god far däremot kan jobba långa dagar, ta kortare luncher och deltar på möten på helgerna, ville jag skrika. Men det gjorde jag såklart inte. Istället log jag uppmuntrande och sa någonting meningslöst. Den här sanningen var inte för hennes öron. Inte ännu i alla fall.

 

Jag önskar att jag kunde säga att det var morgonljuset som letat sig in i mitt sovrum som väckte mig den morgonen, men det var det såklart inte. Precis som morgonen innan vaknade jag med en enda tanke: att det var bråttom till toaletten. En snabb titt på mobilklockan avslöjade att det var en hel timma kvar tills Niklas skulle till jobbet. Jag skulle alltså få lite egentid på toaletten. Försiktigt klev jag ur sängen för att inte väcka det sovande barnet och smög in i vardagsrummet, som var precis lika stökigt som när jag gick till sängs kvällen innan. Maharajan stod återigen oroväckande nära tv:n. Fortfarande klädd i pyjamas. Hans pappa var inte heller ombytt utan låg på soffan och slösurfade. Twittrade. ”Du får välja. När du kommer hem ikväll, vad vill du göra: dammsuga, skura, laga mat eller städa toaletterna?” Niklas tittade förvånat upp. ”Öhh… dammsuga eftersom att jag inte vet vilken tid jag kommer hem. Jag fattar inte…”

 

Såklart han inte fattade. Han var så van vid att någon annan plockade undan efter honom. Servade honom. Var det inte våra anställda så var det jag. Det han inte förstod var att vi hade svårt att hinna med allt i och med att jag bett Maggan stanna hemma. Nu var det plötsligt jag – med Maharani i bärsele – som lagade all mat. Två nya recept om dagen. Däremellan skulle jag hinna med allt annat en två(små!)barnsmamma förväntades göra. Jag slapp städningen, tack och lov. Men trots att vi var två (…och Moses!) som hjälptes åt om dagarna hade vi svårt att hinna med barnen och hushållet nu när Maharajan inte längre gick i lekgruppen på förmiddagarna.

 

”Hur länge har han kollat tv?” Jag var farligt nära kokpunkten.

”Inte så länge. Fyrtio minuter. Typ”

”Du vet väl att han totalt får kolla trettio minuter om dagen. Jag trodde att vi var överens om det. De trettio minuterna är våran räddning när Teo är bråkig och vi alla är upptagna. Fattar du inte det?!”

”Jaja. Nu har du sagt det. Jag ska inte slå på tv:n imorgon”.

”Men varför gör du såhär varje morgon?! Vi har pratat om det här tusen gånger. Du har ett par timmar med honom på morgonen och en på kvällen. Du har inget annat än honom att tänka på om mornarna. Varför gör du inte det mesta av tiden? För hans skull…”

”Varför måste du alltid vara så tjatig?” Och med de orden avslutade Niklas diskussionen.

 

Du kanske tycker att jag är en orättvis gnällspik som bråkar med min man, men då ska du veta att jag inte föddes satkärring. Det epitetet må vara välförtjänt men det kom långt senare. Någon gång mellan man och barn. Jag lärde mig tidigt att rättvisa är ett viktigt värde, men sedan gifta mig med någon som håller med mig i teorin, men bevisligen inte i praktiken. Jag borde kanske bara kapitulera, men någonstans inom mig bor det fortfarande en liten flicka som tycker att min tid är lika värdefull som hans. Att spelreglerna borde vara desamma för oss båda. Därför blir jag fortfarande arg. Därför kan jag inte sluta tjata. Jag gör det för dig, Maharani. För min nutid är din framtid. Att din far inte förstår det.

 

Nu har sista flyget hem till Sverige lämnat Delhi. Jag är fast här. Ibland undrar jag om Corona är Niklas påhitt för att snärja mig.

 

Det var allt för idag.

 

Nu choklad.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.