Coronakarantän i Delhi-tappning – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Coronakarantän i Delhi-tappning

”Jag har ställt in lekgruppen idag. Teo hostar jättemycket”. Jag blinkade yrvaket och såg Niklas ryggtavla försvinna ut ur mitt sovrum. Den varma, lilla kroppen – som låg som en ostkrok mot mitt bröst – grymtade till. Signalerade att det var dags för nästa måltid. Jag knäppte upp amningsbehån med ena handen och sträckte mig efter telefonen med den andra. ”Teo woke up with a terrible cough. I believe we should be careful and keep him away from the group today…” Meddelandet var riktat till de övriga föräldrarna i lekgruppen. Utan att diskutera saken med mig hade han satt hela familjen i hemmakarantän. Jag undrade om han själv var medveten om det.

 

Signe släppte bröstvårtan, vände sin blåa blick mot mitt ansikte och log sitt sockersöta leende. Hon vakade runt niotiden varje morgon. Alltid lika glad. Ibland misstänkte jag att hon gick med på att dra sig i sängen ett par timmar bara för att hålla mig på gott humör. Det var som om vi hade ingått en tyst överenskommelse: tolvtimmarsnätter mot att mjölkbaren var öppen hela natten. Hittills hade det fungerat fint för oss båda, men den gånga veckan hade jag vaknat bakfull varenda morgon – oavsett om jag druckit ett glas vin kvällen innan eller inte. Jag gnuggade mina trötta ögon, men det var som om någon hade mulat mig i sandlådan. Antingen hade jag brist på någonting eller så var jag sjuk. Utan några som helst andra symptom förutom en trilsken lunga, trots att jag – till min stora sorg – inte rökt en enda cigarett.

 

”Jag behöver gå på toa!” Det var signalen att Niklas skulle byta dagens första blöja. Jag tramsade inte runt med nattliga byten om det inte var absolut nödvändigt. Senapsgula lakan. Det var den enda som fick mig att kliva ur sängen på natten. Inte ens en överfull blåsa fick mig längre att stiga upp. Inte ens när det gjorde ont. Men innan jag gjorde mig i ordning för dagen ville jag försäkra mig om att Niklas förstod konsekvenserna av sin handling.

”Du stannar alltså hemma idag?”

”Varför skulle jag stanna hemma? Jag måste jobba.”

”För att Teo har en terrible cough. Måste du alltid vara så överdriven?! Han hostar. Visst. Men jag skulle inte säga att han har en hemsk hosta. Tror du verkligen att dina kollegor vill ha dig på jobbet om Teo har en terrible cough?!”

”Jag har redan pratat med chefen. Jag berättade att Teo hostar. Att det är hans vanliga Delhi-hosta. Chefen sa att jag kunde komma till jobbet om det var min bedömning. Att det var hans vanliga hosta. ”Jag kände irritationen stiga. Teos vanliga hosta?! Det var första gången jag hört talas om ”den vanliga hostan”. Borde inte jag ha märkt att pojken har en Delhi-hosta?! Det här var inget annat än ett påhitt för att kunna gå till jobbet precis som vanligt.

 

”Han är förkyld. Titta!” jag pekade demonstrativt mot den genomskinliga snorpölen som bildats på Maharajans överläpp. ”Han är förkyld! Om du går till jobbet måste Maggan, Moses och Guddy komma hit. Precis som vanligt. Tänk om det är Corona. Då kommer Francis stryka med. Det vet vi båda två. Säg till chefen att pojken är förkyld, men inte har någon feber. Låt honom avgöra.”

”Jaja. Men det är inte Corona.”

 

Motvilligt skickade Niklas iväg ytterligare ett sms. ”Vi är inte i riskzonen, men Maggan är det. Hon förlorade en son för inte så länge sedan. Hon kan inte förlora sin man också. Och tror du att dina jobbarkompisar vill ha dig på kontoret nu? Knappast!” Niklas sjönk ihop på sängkanten och knappade på sin mobil. ”Sådär. Jag sa till chefen att jag jobbar hemifrån idag. Du har rätt. Vi måste föregå med gott exempel. Men bara så du vet: Teo har inte Corona!”

 

”37.8” Det knastrade till när febertermometern landade på banankaksmulorna som trängdes på vardagsrumsbordet. Niklas uppsyn mörknade. ”Du vet att gränsen för Corona är 37.5. Jaha. Då är det dags att skriva sitt testamente då.” Maharajan spetsade omedelbart öronen. Jag gav Niklas vad jag inbillade mig var en sträng blick och formade ljudlöst munnen till ett: tyst! Vi hade tidigare skojat om att Niklas förmodligen var den i familjen som skulle ryka först, men nu kändes skämtet plötsligt smaklöst. Vi har dessutom kommit till den punkten då det är dags att börja tänka på vad man säger. Åtminstone inför barnen. De förstår varken ironi eller sarkasm.

 

”Åttahundra nya smittade i Frankrike!” Det här var Niklas nya small talk. Jag ville påpeka att vi läste samma dagstidningar, men svalde den syrliga kommentaren. De flesta samtalen handlade nuförtiden om mördarviruset. Härhemma tog den bevisligen död på alla andra samtalsämnen. Och om Niklas inte slutade med Corona-snacket snart skulle jag ta död på honom. ”Vi har känt varandra i många år nu. Du går igång på det här. Erkänn!” Niklas fångade de sista rostade kikärtorna med gaffeln och iakttog mig under tystnad. Övervägde sina alternativ. Ibland var det helt enkelt lättare att ljuga – även för sig själv. ”Ja. Du har rätt. Jag brukar ju säga att jag är världens fegaste adrenalin junkie.” Jag nickade gillande. Han valde att inte läsa in någonting ont i orden utan såg det för vad det var: ett ärligt samtal. ”Det här är den perfekta tiden för dig att spinna loss. Ingenting riktigt farligt har drabbat oss. Än. Men hotet är ständigt närvarande”. Det var Niklas tur att nicka ”Precis så är det.” Jag log inombords. Nuförtiden talade vi alltför ofta förbi varandra. Nu talade vi med varandra.

 

”Sådär. Nu har jag beställt tre kilo jordnötssmör på Amazon” sa Niklas lite nonchalant medan han balanserade Signe på överarmen. ”Det räcker nu! Vi kommer aldrig hinna äta upp all mat. Dessutom är det taskigt mot alla dom som inte har råd att fylla skafferiet innan löning. När lönen kommer finns det ingen mat kvar att köpa.” I början när han gick in i prepper-mode hade jag varit stödjande. Uppmuntrande till och med. Såklart vi skulle köpa tio kilo ris, fem liter olja, massor med konserver, mjöl och fan vet vad. Problemet var att han aldrig slutade komma på saker att köpa. Vem hade anat att han en dag skulle visa ett sådant intresse för vårt hushåll. Inköpslistan tog aldrig slut. Det gjorde däremot skåpsutrymmet i köket. Senast idag skickade han iväg Moses på öl-uppdrag. ”Alla vet att en låda öl är jätteviktigt att ha hemma när nöden kommer” sa han. Jag valde att inte säga emot. Vem vet hur länge vi skulle behöva överleva den här karantänen.

 

Berätta! Hur går det för er därhemma i Sverige?

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Eva Ryytty

    Vilka gulliga barn ni har. Livet tycks leka för dom och är ovetandes om Corona. I Haparanda stängdes Tornedalsskolan pga av misstänkt smitta. Själv är jag lite försiktig eftersom jag tillhör riskgruppen men har inte storhandlat mm. Vi umgås inte med så mycket folk. Som du vet så är det ganska folktomt på gatorna i Haparanda så man behöver inte vara rädd att möta någon när man går ut. Var rädd om er!

    1. maharajasmor

      Jag kan inte annat än att hålla med! <3 Tråkigt att höra att Haparanda är smittat. Corona har verkligen spritt sig till världens alla hörn. Det är bra att ni är försiktiga. Läskiga tider!