Profetian – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Profetian

Jag placerade min numera väl tilltagna bakdel på den hårda britsen. Benen följde spakt med i rörelsen när jag slungade kroppen mot kvinnan klädd i ljusblått. Trots mina (tjugo!) extrakilon kände mig mer graciös än vad jag vågat hoppats på. Jag var i fantastiskt form jämfört med när jag bar på Maharajan, som nu satt tyst i sin fars famn. Ovanligt tyst. Kanske förstod han barnmorskans hot om att skicka ut honom om han inte betedde sig. Annars skulle hon inte kunna fokusera på uppgiften: att kontrollera den oföddes vikt. Vi reste nämligen även den här gången hem till Sverige med hot om ett tillväxthämmat barn.

 

Ändå lutade jag mig avslappnat tillbaka på britsen medan tröjan gled över min breda midja. Jag hade gått igenom det här förut. Pojken var stark. Kanske till och med starkare än Maharajan. Sparkarna och rörelsemönstret talade sitt tydliga språk. Det här var inte ett tillväxthämmat barn. Snarare tvärtom. Det här var en stor en. En stark en. Någon som krävde sin plats. Redan i magen. Klumpen i magen växte sig större. Hur skulle det här gå? Två pojkar. Bröder. Min förstfödda var, med alla sina brister, helt perfekt. Pojken som dansade i regnet, motade bort tystnaden med applåder och kramade med sådan inlevelse att allt ont glömdes bort.

 

Skulle lillebror, i mina ögon, någonsin kunna mäta sig med storebror? ”De” sa att syskon ofta var varandras motpoler. I sådana fall skulle min andra son vara en kall och blek en. Jag avfyrade ett leende mot Maharajan i ett försök att mota bort de förbjudna tankarna. Ingenting fick mig att känna mig mer misslyckad som förälder än den tanken som jagat mig i månader: att jag skulle vara oförmögen att älska mina barn lika mycket. Att det inte fanns plats i mitt hjärta för mer än en. Jag ville tro att kärleken var expansiv. Att den inte lät sig begränsas. Men i det här hjärtat var det redan trångt.

 

Jag kände mackapären halka över magen. Förväntansfullt vände jag blicken mot den svarta skärmen. Snart skulle vi se honom. Få ytterligare en chans att knyta an till honom. ”Skulle du kunna kolla könet på barnet? Vi har varit i Indien så vi vet inte vad det blir.” Niklas lyckades alltid trycka på fel (…eller helt rätt?) knappar. Hjärtat åkte ner ett par våningar, och om mitt ansikte hade varit vänt mot honom hade han sett stråket av irritation som svepte över mitt ansikte. Att. Han. Aldrig. Gav. Sig. Aldrig slutade tjata. Hade vi inte gjort ett ultraljud i Sverige? Hade inte barnmorskan bekräftat astrologens profetia? Det tredje barnet skulle vara en flicka. Om vi fick ett tredje barn det vill säga. Det här barnet var en pojke. Jag skulle alltså behöva gå igenom allt det här en gång till. Jag visste inte riktigt hur jag skulle orka, men hade jag något val? Hon var menad att vara. Jag var mamma till henne. Även om hon inte ännu fanns. Det hade jag på något sätt alltid vetat.

 

Niklas hade fått sig en ordentlig åthutning om vi varit ensamma, men istället sa jag skämtsamt någonting om att jag i sådana fall måste handla mer kläder. Hur skulle jag någonsin lyckas knyta an till den stackars pojken när Niklas bar sitt hjärta utanpå skjortan. Han längtade efter henne lika mycket som jag. Och på något sätt kändes det som om vi väntade på ett barn som var ett annat än det jag faktiskt bar på. Den ofödde var visserligen varken oönskad eller oplanerad, men han var ett mellanbarn. Den som skulle födas innan vi fick vår dotter. Flickan vi alla längtade efter. Indiens mest efterlängtade dotter. Det var hon. Utan tvekan.

 

Jag fixerade blicken på skärmen och gjorde mig förberedd på åsynen av mitt ofödda barn. Försökte förstå det obegripliga: att ett liv växte inom mig. Att jag skulle ge liv åt en annan människa. Tänk att vi talade så nonchalant om så stora saker. ”Du får nog åka och shoppa!” jag slets bryskt ur mina funderingar. ”Vad menar du?” Jag hörde, men förstod inte. En rynka bildades mellan mina ögonbryn när jag vände mig frågande mot barnmorskan. ”Det är en ficka. Du väntar en flicka” sa hon som om det var den mest självklara saken i hela världen. Hon hade bevisligen aldrig hört skrönan om den dominanta Y-kromosomen à L’Eriksson.

 

Ibland tar känslorna över. På riktigt alltså. Det som började som ett litet vibrato i bröstet utvecklades snabbt till tårar som obarmhärtigt piskade mina kinder. Överväldigad av den intensiva värme som spreds i mitt bröst snyftade jag fram: kan en människa verkligen vara så lyckligt lottad?! Och jag menade vartenda ord.

 

Jag gick längs perrongen. Ensam med min dotter. Hon som trängdes i magen tillsammans med kebab och pitabröd. Jag lyfte blicken mot det jättelika shoppingcentret. Det hade gått mindre än två timmar sedan glädjebeskedet. Jag la min hand beskyddande över den rymliga dunjackan. Lyckan var min och jag anade att jag skulle leva den sista tiden i rädsla att mista den. För sådan är lyckan. Flyktig. Ett par salta tårar landade på min leende mun. Genom grumliga tårar mötte jag bekymrade blickar, men de bekom mig inte. Just den dagen, i den stunden, spelade ingen annan någon roll. Bara hon. Jag skrattade och grät. Hon och jag. Tänk er. Hon och jag. Tamejfan.

 

Den stickade, ulliga, ytan kittlade min handflata. I andakt lät jag handen krama tyget. Klänningar i vinterns färger. Tyll och spets. Jag saknade egentligen inget, men ville ha allt. För tredje, eller var det kanske femte, gången passerade jag de vita byxorna med ankstjärt, och än en gång stannade jag till och lät handen glida över det mjuka bomullstyget. Jag dröjde mig kvar. För jag visste att det inte skulle finnas tid för längtan i förortslägenheten. Vardagen var noga med att lägga sordin på sådana dumheter. ”Du väntar en flicka, va?” jag log mitt allra gladaste leende mot den undrande kvinnan. Jag svarade förmodligen jakande utan vidare krusiduller och berättade att jag fått den glada nyheten tidigare den dagen. Sedan delade jag nyheten med andra i butiken, trots att de varken undrade eller hade frågat. För så beter sig den här glada dåren.

 

Astrologen hade alltså fel. Min dotter skulle födas om mindre än en månad. Det betydde alltså att han även haft fel om en mängd andra saker, som jag gärna höll för sanning. Kanske var det på sin plats att be om en återbetalning. Det enda som grämde mig var att han sagt att jag kanske skulle få en dotter. För andra gången den dagen slog oron rot. Tänk om någon skulle rycka lyckan ifrån mig. Tänk om någonting skulle gå snett. Det var dags att på allvar ta upp frågan om förlossningen med barnmorskan. Här fanns inget utrymme för misstag. Jag hade min dotter att tänka på. Min dotter. Maharani. Kan ni tänka er?!

 

Puss.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Lotta

    Å vad kul för dig/er, stort grattis. Men lite egoistisk som jag är, så säger jag även stort grattis till mig, då jag nu kan gå in och läsa här. Har saknat dig när du har vart borta 🙂

    1. maharajasmor

      Tusen tack, Lotta! 😘 Du anar inte hur glad jag är att höra att min närvaro här har varit saknad. Har inte hunnit skriva – lovar att berätta mer om det i ett annat inlägg – men nu blir det ändring på det.