Popfrisyren ställer till det – Maharaja & Jag

Maharaja & Jag

Popfrisyren ställer till det

Den unga mannen med för korta byxor och en popfrisyr plockade bland provtagningsutrustningen. Med fumliga fingrar frigjorde han nålen ur plastförpackningen och tog av locket. Jag kände hur mina käkar började spänna och ögon smalnade. Där var den igen: den oförlåtande ilskan. Den som inte tillät minsta lilla misstag. Monstret som vakade över den ofödde. ”Why are you touching the needle without gloves? Huh?” Han stelnade omedelbart och med ett nervöst ryck kastade han den oanvända nålen i soptunnan. De vita handskarna vägrade glida över den breda handryggen, och för varje ryck steg nervositeten. Jag hade uppenbarligen att göra med en novis. När han slutligen insåg att handskarna inte skulle samarbeta tillkallade han äntligen hjälp, och fyra händer lyckades bättre med blodprovet än två.

 

Tjugo minuter senare landade en vitblommig bricka bredvid mig i soffan. Det hade nu gått fyrtiofem minuter sedan jag kom till sjukhuset för att göra diabetestestet. Magen kurrade orovarslande och illamåendet hade satt sig som en potatis i strupen. Insikten att det skulle dröja minst två timmar till innan jag fick äta gav näring till den oförlåtande. I ärlighetens namn blev jag irriterad bara av att kliva in på ett indiskt sjukhus. Magkänslan sa att jag lika gärna kunde bli sjukare av besöket. Med äcklad min sneglade jag mot de vita kopparna, vattenflaskorna och skeden som stod på brickan. Den ena koppen var proppfull med vitt pulver: glukos, gissade jag.

 

”What am I suppose to do with this? How much powder do I mix in the water?”Popfrisyren sa någonting i linje med ”yes, yes!” och precis när mitt tålamod började tryta kom receptionisten till hans undsättning. ”All of it!” förklarade hon tålmodigt. ”Do you really mean I have to drink a full cup of sugar?!” ”It’s not sugar, it’s glucose!” De var båda galna. Inkompetenta. Hade de någonsin utfört ett glukostest tidigare?! Utan någon läkare i sikte bestämde jag mig för att konsultera google. Sedan förde jag motvilligt muggen till mina läppar. Tydligen är det såhär man gör. Även i Sverige. Det söta spred sig omedelbart i munnen, och retade potatisen som vuxit sig större.

 

Popfrisyren förde min arm upp och ner som en cykelpump. Jag hade precis avfärdat hans försök att sticka nålen i min handrygg, och medan han klämde på sidan av mitt armveck började jag misstänka att han fått en ny, och likvärdigt dum, idé. ”Please don’t put the needle on the side. It will hurt like hell.” ”No hurt! Only hand hurt!”Det var inte första gången någon gett sig på den stora venen, och av erfarenhet visste jag att det skulle svida. Rejält. Men jag orkade inte strula mer. Vad som helst för att få ett slut på tryckandet, pumpandet och klämmandet. Ju mer han höll på desto nervösare blev jag. Han hade åtminstone handskarna på sig den här gången. Benen ryckte i kapp med mitt kvidande när nålen gick igenom huden. Sekunderna gick, och tillslut drog han ut nålen med ett litet ryck. ”Wait!” sa han och försvann.

 

Plötsligt stod en kortare och tunnhårigare version av popfrisyren framför mig, drog på sig de vita handskarna och började förbereda en spruta. ”What is happening now? What are we doing here?” ”Glucose test”svarade han kort. ”But your colleague already did that.” ”Yes, yes only first one.” ”What do you mean only the first one? He just put a second needle in my arm minutes ago.”Jag sneglade mot sidan och blicken fastnade vid den tomma behållaren med blodrester. Jag ville bara skrika. Och skada någon. Han hade alltså försökt, misslyckats och kallat på sin överordnade.

 

”What is your name?” Hon nickade när jag sa mitt namn och signalerade att jag skulle följa efter henne. Det var dags för det tredje blodprovet och ingen popfrisyr så långt ögat kunde nå. Jag sjönk ner i stolen och bad en stilla bön. Innan jag hunnit avsluta den hedniska bönevarianten hade hon, med handskbeklädda händer, fyllt en kanyl med blod. ”Ok!” sa hon och gick ut ur rummet. Äntligen ett proffs.

 

Jag lyfte upp ryggsäcken över huvudet och för den tredje, och sista gången klämde jag in mig i det alldeles för trånga toalettbåset.  Blicken vandrade från de löst hängande elledningarna till fuktskadan på golvet. Såhär såg alltså toaletten ut på en av Delhis lyxigaste förlossningskliniker. Här skulle jag kanske föda mitt andra barn. Jag undrade hur det egentligen såg ut på slumsjukhuset som mitt försäkringsbolag först insisterat på. Men mer om det i ett annat inlägg.

 

Påväg ut saktade jag ner vid receptionen – övervägde att ge registreringen för att få testresultaten digital ett sista försök – men när jag såg klungan som stod och hängde vid desken skyndade jag mig ut. Mina nerver skulle förmodligen inte klara av mer usla förklaringar och undanflykter. Inte heller orkade jag tacklas med lokalbefolkningen vars barn alla var akutfall hus glatt de än sprang runt i väntrummet och lekte. Om jag inte fick mat snart skulle jag göra lunch av popfrisyren.

 

Tack för mig.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.