Ingen vän i sikte – Maharaja & Jag

Maharaja & Jag

Ingen vän i sikte

”Du är inte så bekymrad över vad andra tänker om dig, va?!” Väninnan förde sina korta, blonda hårtestar bakom öronen. ”Vad menar du?” Jag parkerade skeden ett par centimeter framför munnen, och fingrade förstrött i mungiporna – det gick inte att utesluta att jag hade röda kaksmulor runt hela munnen. ”Alltså, du pratar aldrig om andra människor. Jag själv oroar mig ofta för hur andra uppfattar mig, men det verkar inte vara ett problem för dig.” Välbehaget spred sig i kroppen när den mjuka kakbiten långsamt löstes upp i munnen. Jag gillade andemeningen i påståendet, även om det nästan lät för bra för att vara sant. De senaste åren hade gått i ett och jag insåg att det var länge sedan jag reflekterat över mina egna tankemönster. Men om det här var någonting som min (mycket insiktsfulla!) väninna noterat så måste det ligga någon sanning i det. Glatt tog jag ett par jättekliv uppför den moraliska-trappan. Egot fröjdades och jag hummade gillande åt insikten. Såklart jag en sådan där som inte oroar sig för vad andra tycker och tänker.

 

Vid närmare eftertanke var jag nog i mångt och mycket den perfekta vännen. Engagerad, ärlig och lagom lekfull. Min sämsta sida är att jag kan vara alltför rättfram, men är det inte en styrka, egentligen. Jag skulle uppriktigt sagt gärna vara vän med mig själv. I synnerhet nu när förutsättningen för mina vänskapsrelationer har förändrats i grunden. Tidigare var vännerna den självvalda familjen som jag spenderade all min vakna tid med. De konflikter som kunde uppstå då är som bortblåsta nu när vi bara spenderar kvalitetstid tillsammans. Vad annat löst folk tänker om mig bekommer mig överhuvudtaget inte. ”Nej, du har nog rätt. Jag har inte tid att tänka på sånt längre. Jag har trots allt en tremånaders bebis hemma som tar upp all min tankekraft” konstaterade jag i lättsam ton. Hade jag kunnat hade jag blinkat sådär charmigt med ena ögat.

 

Ett år senare.

 

”Hon gillar inte mig. Vill inte vara min kompis!” Det stack till lite när jag uttalade orden högt. Inte för att det var första gången jag tvingats konstatera att en betuttelse var obesvarad, utan för att den allmänna känslan just nu var att ingen ville vara min kompis. Kanske var det så att jag inte hade tillräckligt mycket tid för vännerna utan barn, och de med barn verkade inte ha tillräckligt med tid för mig. Det gick heller inte att utesluta att det i själva verket var bristen på T3-hormon som nu i veckan 24 på allvar ställde till det för mig, men det är nästintill omöjligt att skilja det påhittade från det sanna eftersom att känslan är verklig. Att jag timmen innan högljutt hulkat till en komedi fick mig emellertid att ana oråd. Att provresultaten nu visar på ett underskott stärker tesen.

 

”Vad får dig att tro det?” undrade Niklas förbryllat. ”Hon svarar aldrig på mina meddelanden.” Det var visserligen inte helt sant. Hon svarade ungefär var tredje gång. Men däremellan kunde hon låta bli att svara på direkta frågor i linje med: vill du ses idag? Hon var ny i Delhi och jag hade faktiskt gett henne det goda rådet att kompis-dejta så mycket hon bara kunde under det första halvåret, med motivering att ingen skulle ta illa upp om hon plötsligt inte hörde av sig mer. Det är en av premisserna för ett trivsamt expat-liv – att snabbt skapa sig en ny social kontext som passar. Jag hade givetvis inte skänkt en andra tanke åt att jag själv kanske skulle bli ratad. Jag har trots allt alla goda kompiskvalitéer. Åtminstone enligt mig själv.

 

Jag öppnade vår chat-konversation. Hon hade ignorerat min förra invit, men svarat gången dessförinnan. Förmodligen försökte hon säga mig någonting, och det rimliga var att vänta ut henne. Å andra sidan var barn var yngre än mitt och vi kom trots allt från olika kulturella bakgrunder. I hennes hemland kanske ett ignorerat meddelande var lika med ett ”nej tyvärr”, med betoning på det sista ordet. I själva verket kanske hon försökte säga någonting i stil med: ”kära nya kamrat, jag vill hemskt gärna spendera mer tid med dig – lära känna dig bättre och så – men dessvärre har jag fullt upp den här veckan. Nästa vecka ser bättre ut. Det kan även vara värt för dig att veta att jag är blyg och har telefonfobi. Ge inte upp på mig! Hör av dig!”. Det behövde inte alls vara så att telefontystnaden var hennes sätt att tala om för mig att hon inte var intresserad. Hon kanske skulle höra av sig självmant nästa vecka eller så.

 

Jag såg framför mig hur jag och Maharajan besökte tåg muséet för första gången på egen hand. Utan någon att dela upplevelsen med. Det var en mulen dag. Allting var lite grådaskigt. Tågen var gamla och oinspirerande. Tutorna hade för länge sedan tystnat. Det var så jag föreställde mig det. Men det behövde inte vara så. Vad hon (ännu!) inte visste var att jag kunde vara världens bästa kompis. Åtminstone enligt mig själv. Och det vore faktiskt fel att beröva henne Petra-kakan bara på grund av någon barnslig – och förmodligen högst hormonell – osäkerhet. Ju mer jag tänkte på det desto rättare kändes det att skicka ett nytt sms. Hon ville förmodligen inte tränga sig på. Det var nog därför hon inte hört av sig. ”Play date imorgon kl 15:00?” skrev jag. Jag utelämnade biten om tåg muséet eftersom att hon månaden innan ignorerat just det meddelandet. Minuterna gick och jag vände tillbaka uppmärksamheten till tv:n.

 

Mobilen vibrerade. Hon svarade. Tonen var glad. Lättsam. Odelat positiv. Såklart de ville ses.

 

Dumma-dumma-sköldskörtel. Såklart-hon-vill-vara-min-vän! Den dagen vi tar vänskapen till Facebook måste jag bara komma ihåg att radera det här inlägget för att inte verka komplett galen.

 

Det var allt för idag!

 

Mitt barn är kanske världens sötaste.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.