Den omnipotenta åksjukan – Maharaja & Jag

Maharaja & Jag

Den omnipotenta åksjukan

Nu är det dags för en tillbakablick. Jag vill minnas att jag för en månad eller två sedan stolt förkunnade att Maharaja-bloggen skulle få sig att ansiktslyft med mig som nybliven graviditetsbloggare. Mycket har hänt sedan dess – mest tråkigheter faktiskt – och alldeles för få rader har skrivits om järnfotingen som flyttat in i min mage. Maharajans dåliga humör har dessutom äntligen vänt och igår firade vi Niklas födelsedag med en champagnebrunch. Jag frossade i juicer och lyckades äta för hela femhundringen. Brunchförutsättningarna är ideala i vecka 23. Aptiten har återvänt men det finns fortfarande ordentligt med plats i magen för mat. Förnöjt kunde jag konstatera att även Niklas åt och drack för hela slanten – vi är båda riktiga nyttomaximerare. Iklädd rollen som den goda värdinnan såg jag även till att sluddra lagom mycket för att de andra fylleristerna skulle känna sig avslappnade i mitt sällskap.

 

Nog om det nu. Låt oss återvända till april.

 

Vattendropparna, som sköljde över mitt ansikte, svalkade i den kvalmiga lägenheten. Över en natt hade Delhi förvandlats till en dödsfälla för alla utan AC, och inomhustemperaturen låg konstant runt 27 grader. Fastighetsskötaren hävdade envist att något var fel på vår termometer – att lägenheten visst var sval – och det verkade inte spela någon roll att Maharajan ständigt var klibbig av svett och fick raseriutbrott så fort vi tog fram kläder. Jag blundade och andades ut – illamåendet lättade faktiskt en aning i duschen – och på nästa inandning lät jag magen pysa ut. Den krävde redan sin plats.

 

Det är ganska ovanligt att inte längre kunna knäppa byxorna i samma vecka som graviditeten blivit bekräftad. Åtminstone bland dem som redan hunnit avverka ett gäng stickor samma vecka som mensen var beräknad. I synnerhet om man inte riktigt visste när mensen var beräknad, och därför börjat kissa i god tid. Jag var visserligen speciell, men inte unik. Min livmoder hade helt enkelt redan trillat fram. Det var så förklaringen löd på familjeliv. Tydligen var det vanligare bland dem som fått barnen med täta mellanrum. Jag ville visserligen minnas att jag svullnade upp väldigt snabbt förra gången också, men vad spelar det egentligen för roll. Det viktiga var att jag inte längre bara var knubbig, utan gravid. Hälsosamt gravid. Och rund. Mycket rund. Jag stannade upp i inandningen. Vattnet luktade…metalliskt? Med jordiga undertoner? Jag sniffade fascinerat på vattenstrålen, och frustade till när ett par droppar letade sig in i näsborren.

 

”Hur mår du nu?” undrade mamma försiktigt i andra ändan. ”Helt ok, faktiskt. Visst, jag mår illa konstant, men om jag bara tuggar på någonting hela tiden så är det uthärdligt. Jag kan fortfarande äta det mesta. Det här kan jag leva med.” Mamma hummade igenkännande innan hon tog till orda ”Det där låter bekant. Precis sådär var det för mig när jag var gravid!” Jag strålade inombords. Äntligen hade jag och mamma hittat varandra i havandeskapet. De brukar säga att det finns många likheter mellan hur en mor och en dotter upplever en graviditet, men det kunde inte ha varit mindre sant när det kom till min förra graviditet. Mamma spenderade sina lediga dagar i bärskogen ända fram till förlossningen, och kunde inte alls relatera till alla mina graviditetskrämpor. Kanske borde jag ha sett det som ett dåligt omen att jag mådde illa i vecka fem, men det slog mig faktiskt inte att illamåendet är kopplat till HCG-nivåerna, och att de ökar lavinartat under den första trimestern.

 

Jag stirrade ner i nudelskålen som stod framdukad på bordet. Det var fel sorts nudlar – mina svenska Sam Yang Ramen tog slut förra veckan – och fatet hade inte serverats tillräckligt snabbt. Nuförtiden handlade det om minuter – bland bara sekunder – och sedan var det för sent. Jag försökte tänka bort illamåendet. Svälja det. Men det var övermäktigt. Impulsen stegrade. Jag reste mig upp och gick till vasken. Jag hade förmodligen hunnit till toaletten, men det kändes bättre att spy i köket. Det var någonting med den ruttna stanken som letade sig upp ur avloppet som påskyndade processen. Urinlukten var visserligen också effektiv, men det var svårare att göra en come-back med maten efteråt. Dessutom var det viktigt att involvera hela hushållet i graviditeten. De skulle minsann inte undslippa mina plågor. I synnerhet inte Niklas som smittat mig. Att både Moses, Maggan och Guddy tvingades beskåda mina uppkastningar orkade jag inte bry mig om. Collateral damage, liksom. Plötsligt hörde jag ett flämtande ”mamma!” bredvid mig. Jag vände huvudet i riktning mot Maharajan och drog plikttroget på mungiporna. ”Ingen fara, älskling! Mamma mår bra. Jätte-, jättebra!”

 

De gälla ropen ekade i korridoren utanför sovrummet. Det var tydligen dags för Maharajan att hälsa på sin sjuka mamma igen. Niklas tog pojken till mig med jämna mellanrum. Jag flyttade på febertermometern, de hopknölade papperstussarna och datorn. Gjorde plats för Maharajan. Glatt kröp han upp i sängen och roade sig med att knappa på febertermometern. Illamåendet – min ständiga följeslagare – hade tillfälligt gett vika för febern. Det var den enda fördelen med att vara sjuk igen. Att illamåendet var lite mindre påtagligt när jag var sängliggande. Jag hade liksom drabbats av en omnipotent åksjuka, som aktiverades av all typ av rörelse. Det räckte med att jag tog ett par steg. Om jag bara höll mig liggandes mådde jag lite bättre. Aldrig bra såklart, men risken för uppkastningar minskade.

 

Maharajan rörde sig bestämt mot fotändan, och hasade sig ner på pallen. Han hade tröttnat på febertermometern, och sin sjuka mor. När jag vinkade mitt farväl lovade jag mig själv att jag skulle stiga upp senast klockan fem. Oavsett hur jag mådde. Mellan fem och sju skulle jag sitta på vardagsrumsgolvet med honom och leka. Precis som alla andra dagar. Detsamma gällde de första morgontimmarna. Om jag bara gav honom morgonen och kvällen så kunde jag intala mig att allt var bra. Normalt sett jobbade jag ändå övriga tider. Det var på helgerna den verkliga ångesten kom i kapp. Plötsligt förväntades jag orka ta hand om mitt barn största delen av dagen. Misslyckade mamma!

 

Hur många gånger har jag inte hört gravida kvinnor – som givetvis mått oförskämt bra under sin graviditet – indignerat tala om att de minsann inte önskar sig någon särbehandling under graviditeten. En graviditet är inte att likställas med sjukdom. Amen, sistah! Att vara gravid är bra mycket värre, åtminstone om du frågar mig. En magsjuka går över efter ett par dagar, medan jag tvingades spendera en månad i sängen. En månad! Våga bara låta bli att särbehandla mig. Vecka 8-12 låg jag bara där och försökte tvinga i mig en matbit varannan timme. Någonting litet. Vad som helst. Trots att jag bara önskade att jag kunde få låta bli. Sluta äta helt och hållet. Kilona rasslade trots kräkningar och en nästintill total likgiltighet inför allt vad godsaker heter. Det finns ingen rättvisa i det. Kanske tillvaron hade känts lite lättare om jag åtminstone fått tappa ett par kilon. Jag hade kanske kunnat intala mig själv att det här var någon form av extremdiet. Istället kände jag mig som en fullständigt misslyckad bulimiker. De få gånger jag åt någonting onyttigt lyckades jag behålla maten, men knaprade jag på en morot så kom den upp lika snabbt. I vanlig ordning var det Maggan som höll mig flytande under de här månaderna.

 

Vecka 12 var det dags för sommarsemester i Sverige och jag tvingades på fötter. Kräkningarna slutade någon gång i vecka 14 och efter vecka 19 var det värsta illamåendet över. Det tog bara tre månader.

 

Låt er inte luras av leendet. Jag är en poserare.

 

Gravid vecka 5 (typ..)

 

 

Gravid vecka 23

 

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.