Den djupaste sorgen – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Den djupaste sorgen

I stilla mak kryssade vi mellan människorna som stod utspridda utanför den kristna utposten, belägen mitt i en marknadsplats. Jag försökte stålsätta mig för det som komma skulle, men hjärtat sjönk djupare och djupare ner i bröstet för varenda steg jag tog. Hur skulle jag klara av att möta henne. Vad skulle jag säga, om jag fick chansen att säga någonting alls. Det värsta tänkbara hade drabbat henne. Den djupaste sorgen hade äntrat mitt hus, och hur jag än försökte värja mig var hennes sorg min. På något märkligt sätt är hon blivit en del av min Delhi-familj. Hon är trots allt min Maggan.

 

Luften stod helt stilla i det stora rummet. Tyg- och bambuväggarna skyddade inte mot värmen, och luftkonditioneringen i taket var inte tillräckligt stark för att erbjuda någon respit. Människorna trängdes runt kistan, och nästan alla stolar och bänkar var upptagna. På den enda riktiga väggen vakade Jesus över den unga mannen som lämnat sin familj alldeles för tidigt. Det var tyst. Tystare än så blev det nog inte i den färgsprakande miljonstaden. Det enda som hördes var en ensam kvinnas förtvivlade jämmer. Rösten var bekant, men ändå inte. De mässande orden kom från det djupaste mörker. En plats helt utan förtröstan. ”Meri beti, WILSI!!!” upprepade hon. Tre ord jag aldrig kommer att glömma.

 

Hennes förtvivlan tvingade sig in i min kropp. Skickade ut impulser till varenda nerv. Kroppen ville vika sig dubbel av smärtan, men Niklas arm höll mig upprätt. Jag hulkade tyst. Ignorerade pölen som bildats i min bröstskåra. ”Gå till henne” viskade Niklas uppmanande. ”Vänta!” snyftade jag till svar. Osäker på om min närvaro, i den stunden, var önskad. Tänk om jag störde henne i sorgen. Kanske var det viktigare att lämna plats åt familjen. Släkten. Vänner. Jag var trots allt bara hennes arbetsgivare.

 

Plötsligt stod hennes yngsta son orörlig framför mig. Utan att säga ett ord. Jag omfamnade honom. Orkade inte bry mig om vad som ansågs passande. Lyckades klämma ur mig ett ynka: ”I’m so sorry! I’m so, so sorry!”Om han bara visste hur sant det var. Jag hade nog aldrig förr känt så mycket med en annan människa. ”How is Margharet doing?” frågade jag mest för att det är sådant man frågar. Sonen signalerade att jag skulle följa efter honom.

 

Bredvid kistan satt Maggan på en plaststol, omgiven av andra kvinnor, ömsom jämrades ömsom skrikandes. Hon sträckte ut sina armar mot sonen som låg orörlig i den öppna kistan, och slungade sig mot honom. Sonhustrun – den nyblivna änkan – grep tag i händerna och tvingade tillbaka dem i ett kors framför Maggans bröst. Trots att blicken var dimmig, och ögongloberna liksom rullade runt i skallen på henne, uppfattade Maggan att jag satt mig i stolen bredvid. ”Madam, I have lost my son. It is too early. He is too young.” Och sedan kom självklandret. Om hon bara hade svarat när han ringde. Det hade varit natt. Telefonen var på ljudlös. Hon hade kunnat rädda honom. Orden kom ut i svaga pustar. Den som inte visste bättre kunde lätt ha förväxlat henne med narkoman.

 

Jag placerade hennes huvud på min axel och lät handen stryka över hennes mörka lockar. I bristen på något bättre att säga sa jag att han fortfarande levde kvar i Babu – den femåriga pojken som mannen in kistan lämnat efter sig. Pojken, som att döma av den glada uppsynen, inte förstått vad som drabbat hans familj. Jag sa även någonting i stil med att Wilson nu får vila. Att han är i himlen. Maggan är trots allt väldigt stark i sin religiösa övertygelse, men när mörkret fallit kan även den sista strimlan ljus förvinna. Det enda jag fick till svar var: ”No. My son is not here anymore.” Andedräkten luktade ruttna grönsaker. Hon inte ätit ordentligt på flera dagar. Jag höll om henne tills en kvinna tågade in i rummet med en levande tupp, med bundna ben, i famnen. Instinktivt ryggade jag tillbaka tills jag återigen hade min man vid min sida. ”Herregud! Dom ska offra tuppen. Ska dom det?” Niklas visste inte. Jag lät händerna vila på magen och tårarna rita strimlor i underlagskrämen. Hur skulle jag rädda tuppen när jag inte ens kunde hjälpa Maggan?!

 

När prästen slutligen kom var det flera andra kvinnor som högljutt stämde in i klagosången. Hela rummet fylldes med plågade skrin, stolar välte och plötsligt låg människor på marken. Jag knep ihop ögonen och bad en stilla bön att den rena själen, som låg ovanligt stilla i min mage, inte skulle svärtas ner av den avgrundslika sorgen. Det här var inte en plats för barn, inte ens en ofödd sådan.

 

Under Delhis stekheta sol bar männen kistan till begravningsplatsen. Jag kanske inbillar mig, men var det inte exakt där de begravde min chaufförs far för ett år sedan. En herrelös hund passerade oss flera gånger, och varenda gång han närmade sig skickade jag fram Niklas. Hellre han än jag. Rabies-boosters vore förmodligen jättedåligt för larven. Vi ställde oss en bit bort för att lämna plats till de närmast sörjande. Paniken utbröt återigen när Maggan slutligen närmade sig, och insåg att de börjat utan henne. Att de som släpat på henne varit för långsamma. För en stund trodde jag att hon skulle slänga sig efter Wilson.

 

Tillslut var min blåsa full. Överfull till och med. ”Kan vi verkligen gå först av alla?” undrade Niklas. ”Som du kanske märker är jag den enda gravida här. Ingen kommer att klandra mig. Jag måste hem. På toa.” Tydligen finns det en utbredd tro att döden för otur med sig till den ofödde. Därför ser man aldrig gravida indiska kvinnor på begravningar. Jag borde inte ha varit där den dagen, det var vad alla sa, men vem vore jag om jag inte visade mitt stöd till dem nära mig i stunder av sorg. Deras övertygelser är dessutom inte mina.

 

”Hon har förlorat förståndet, Niklas. Jag vet inte om det är tillfälligt eller permanent, men hon har tappat greppet!” Med den bruna jorden under våra fötter gick vi tillbaka till bilen. Oron hade på allvar slagit rot. Skulle Maggan någonsin bli densamma igen? Skulle hon klara av att återvända till jobbet? Hon var nu den enda, i en familj på fyra vuxna och ett barn, som arbetade. Sorgen var visserligen dagsfärsk, men ändå.

 

Tårarna slutade äntligen rinna när jag satte mig i den luftkonditionerade bilen. ”They all blame Meri. His wife you know.” konstaterade Moses. ”Why?” Han förklarade att hon hade spenderat natten hos grannen. Tydligen hade hennes man varit full och kanske hade hon varit rädd för honom. Medan sonen sov i det andra rummet hade han lindat ett lakan runt sin hals och slängt upp andra änden på takfläkten. Han hade omedelbart brutit nacken. Pojken hade hittat sin far på morgonen, och trott att det var en lek. Kanske trodde han fortfarande att allt var på låtsas. Frun borde aldrig ha lämnat sin man. Det var hennes fel att han hade dött. Det var vad släktingarna sa. Det här är den versionen som jag har fått berättad för mig.

 

Änkans familj bor i en annan del av landet. Hon är helt ensam i Delhi, utan arbetslivserfarenhet och med ett litet barn att försörja. Hon kommer förmodligen leva ensam resten av sitt liv, för vilken man vill gifta sig med en kvinna som har barn från ett tidigare äktenskap. Vad kommer att hända med henne? Med lilla Babu?

 

Innan jag klev in genom ytterdörren tvättade Moses mina händer och fötter med vatten som nannyn ställt fram. De var rörande eniga om att det var det minsta vi kunde göra i avsaknad på heligt vatten. Vi har trots allt Teo att tänka på. Det onda får inte komma in. Även Niklas gick motvilligt med på att delta i rengöringsritualen. Vissa saker gör man helt enkelt för att bevara husfriden.

 

I natt somnade runt tretiden. Maharajan skrek från 21:00 till 00:00. Jag misstänker att han har magont, och den här gången var pappa den enda som kunde trösta honom. Förra veckan hade han feber för första gången. Stackars barn. När Maharajan slutligen somnat låg jag vaken av oro. Maggans ord ville inte lämna mig. ”Wilsi, Wilsi, Wilsi!” Jag slog på en podd, och lyckades somna innan den tog slut.

 

Det var allt.

 

 

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.