Nu börjar det barka… – Maharaja & Jag

Maharaja & Jag

Nu börjar det barka…

Det här inlägget bör endast läsas av personer som kan relatera till åtminstone två av följande fyra punkter:

 

  • att vara gravid
  • att vara förälder till en förkyld ettåring
  • att vara gift med någon som för mer oväsen än en slagorkester
  • att arbeta heltid

 

Om du inte uppfyller kriterierna kommer du aldrig förstå hur jag mår och kan omöjligt relatera till det här inlägget. För att förstå mig – och då menar jag verkligen förstå mig – ska samtliga tillstånd infalla samtidigt och du ska dessutom helst ha sköldskörtelproblem och varit utan liothyronin i tjugo veckor. Så! Välkomna ner i kaninhålet tillsammans med mig.

 

Sömndrucken kände jag ett ljus svepa över sovrummet och slutligen landa någonstans i närheten. Jag knep hårt ihop ögonen. Försökte hitta tillbaka till drömmen. Vad den nu handlade om. Vänta! Vad handlade den egentligen om?! Jag bläddrade febrilt i närminnet och när jag äntligen närmade mig någonting bekant studsade sängen till och rummet fylldes med dova, mörka manshostningar. Ljusskenet blev starkare. Bländande. Jag kisade lite med ena ögat och kunde urskilja Niklas i sängen med läsplattan i handen. Den j*veln.

 

”Vad är klockan?” hasplade jag ur mig. ”Tolv!” muttrade Niklas. Jag hade i vanlig ordning gått och lagt mig runt niotiden för att få ihop alla tusen timmar som jag numera behöver för att ta mig igenom dagen, och hade alltså sovit ungefär två och en halv. Niklas hade med andra ord haft tre timmar på sig att ostört se på serier/slösurfa/läsa bok i vardagsrummet, men kunde uppenbarligen inte unna mig min vila. Bitterheten ni kanske anar beror på att jag helst vill att vi lägger oss tillsammans. Det är mysigt. Ok. Dessutom föredrar även jag egentid om kvällarna, men för att klara av att driva företag, vara en närvarande förälder och inte fullständigt rasa ihop måste jag prioritera sömnen. Annars är jag ett vrak. Ett förbaskat vrak!

 

”Älskar du mig?” Tydligen var han dessutom pratglad. Hatet bubblade i bröstet, men jag gjorde mitt bästa för att inte vara snäsig. Stackels-Niklas-putten har varit röksugen sedan han började jobba igen, och jag orkade inte gräla. Jag fick ett ”Mmm!” ur mig, men han fattade inte vinken utan fortsatte istället prata. ”Den här helgen kan du åtminstone inte klaga på att Teo inte har visat dig kärlek och uppskattning!” var typ vad han sa, och jag svarade någonting i stil med att jag måste sova.

 

Minuterna gick och tankarna skenade. Han fattade inte! Problemet var inte det att Maharajan snålade med kärleksyttringar, utan det att mammamagen envisades med att pojken kände sig otrygg. Det oroade mig minst lika mycket att han klättrat upp i min famn när jag satt på toa den morgonen, och klamrade sig fast för glatta livet, som när han gråtandes vägrar lämna nannyns famn när jag kom hem från jobbet. Även om beteendet sårade – och när jag säger sårade så menar jag att jag kämpar mot tårarna varenda gång det händer – så vet jag att vi bara har oss själv att skylla. Om jag bara var snäppet galnare skulle jag avskeda nannyn på störten, bara för att återställa ordningen i mitt hem, men jag fattar att jag måste jobba och att Maharajan är i goda händer. Att han verkligen tycker om sin nanny. Att det är det allra viktigaste.

 

Jag blev avbruten av några enstaka hostningar, som snabbt eskalerade till skrik. Spjälorna i barnsängen skakade. Maharajan ställde sig upp och det var sedan gammalt min signal att lyfta över honom till vår säng. En varm liten hand letade sig in under min t-shirt och ett par minuter senare blev hans andning tyngre. Mobilklockan visade ett. Slagorkestern bredvid mig snarkade så näsborrarna fladdrade, och verkade helt ha missat att vi nu var tre i sängen.

 

Min tankar vandrade till den menande blicken jag fått av nannyn tidigare under veckan i samband med att Maharajan skulle ta sin tupplur. Precis när pojken höll på att somna i vagnen kom Niklas hem och slog i dörrarna så att rutorna skakade. Behöver jag tillägga att Maharajan sover exakt samma tid varenda dag och Niklas kommer hem på lunch precis då. Han skulle förmodligen kunna väcka liv i komapatienter när han hyssjar på hundarna, som glatt välkomnar honom hem. Så högljudd är han. Det var förövrigt någonting jag uppskattade när vi träffades – att han tog plats – men har nu insett att det inte är kompatibelt med småbarnslivet. Att han aldrig lär sig måste bero på att han inte behöver smaka på konsekvenserna. Tanken slog rot. Kanske är det delvis mitt fel att han inte är mer hänsynstagande. Jag har varit för slapphänt. Jag placerade handen på hans ludna arm och ruskade till. Frågande blinkade Niklas med ögonen. ”Jag ville bara informera om att klockan är ett och jag fortfarande är vaken!”. Jag fick ett förlåt till svar och så snarkade han vidare.

 

Tankarna vandrade tillbaka till Maharajan. Tjugo veckor utan liothyronin och jag grät redan (åtminstone) en skvätt om dagen. Om jag bara gav efter för impulsen skulle jag förmodligen gråta många, många fler gånger, och precis som förra gången hade jag vissa triggers. Maharajans välmående och det faktum att jag inte känner att vi spenderar nog mycket tid tillsammans är den största. Om jag bara började jobba klockan sju och åt lunch framför datorn skulle jag kunna sluta klockan tre. Precis i tid till att Maharajan vaknar från sin tupplur. Vi skulle ha hela eftermiddagen tillsammans. Mobilklockan visade två. Jag ruskade om Niklas. ”Jag ville bara informera om att klockan är två och jag fortfarande är vaken!”. Jag fick ytterligare ett förlåt till svar och slagorkestern fortsatte.

 

Värken i korsryggen började tillta så jag rullade snabbt över till vänstersida, med kudden hårt inklämd mellan benen. Jag hade för länge sedan tappat räkningen på nattens vändningar. Ögonlocken blev tyngre och rösterna från mobilhögtalaren började blandas samman. Jag var nästan där. Flera hostningar och ett skrik skar igenom rummet. För femtioelfte gången hyssjade jag och la min hand på pojken vars sömn just den här natten tycktes vara ständigt hotad. Mobilklockan visade tre, och sedan fyra och för varje heltimme upprepade jag ruska-om-Niklas-ritualen. Jag är trots allt en hyvens fru.

 

När Maharajan vaknade klockan halvsju sparkade jag upp Niklas och la huvudet på kudden. En, två, tre…kanske fyra. Det var antalet timmar jag sovit den natten. Maharajan gled ur sängen, men stelnade till när han förstod att mamma inte tänkte följa efter. Istället för att följa med pappa började han skrika det där hjärtskärande skriket som alltid får mig att känna mig fullständigt misslyckad förälder. ”Ma-ma-ma-maaaaaa!”. Jag hasade mig upp, balanserade på sängkanten och lyfte det stora knytet i min famn. Mina tårar blandade med hans medan jag hulkade ljudligt. Jag skulle stiga upp. Skulle inte missa morgontimmarna med pojken, och sedan skulle jag till hemmakontoret och uträtta under. Jag måste bara gråta klart först.

 

God morgon världen!

 

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.