Mästermytomanen! – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Mästermytomanen!

Jag stannade ett par steg framför den robusta trädörren. Reflexmässigt började huden över näsryggen rynkas. Matos! Jag undrade om väninnan kunde känna stanken av mat, eller om det bara var jag. Jag tvingade ner saliven i halsen. Försökte räta till mitt skrynkliga ansikte. Om det inte fanns tilltugg som passade hade jag ett kexpaket i väskan. Kanske kunde jag slinka in på toaletten och smygäta. Jag kunde ju knappast duka fram egen matsäck. Vad skulle bokklubbsdamerna då tänka? Att jag drabbats av femte gradens divalater, eller ännu värre: att jag var gravid. Vilket jag visserligen var, men inte mer än fem sex veckor in i graviditeten. På order från självaste Maharajans far hade jag dyrt och heligt lovat att hålla den stora nyheten hemlig. Jag drog därför ut den löst sittande klänningen, som redan spände lite över mammamagen, och ringde på dörrklockan. Jag skulle inte avslöja mig, inte idag i alla fall.

 

I sann svensk manér anlände vi alldeles för tidigt. Värdinnan hade inte ens hunnit byta om. Vi tog plats i det jättelika vardagsrummet, och beundrade utsikten innan vi slog oss ner i soffgruppen. En stund senare var vi fulltaliga, och värdinnan dukade fram tilltugg och började ta dryckesbesällningen. ”Vin, vin, vin!” svarade alla unisont och med munnen full med friterade grönsaker lyckades jag hosta fram ett ”mineralvatten, tack!” Rummet tystnade, och värdinnan utbrast ”ÄR DU GRAVID?” Jag gav mig på ett lättsamt skratt, sa någonting i stil med ”I wish!” och drog en vals om mitt hälsotillstånd. Det var penicillinkuren som ställde till det den här gången. Varför åt jag penicillin undrade någon. Urinvägsinfektion hittade jag snabbt på. Därefter haglade frågorna: hur många dagars kur hade jag fått? Varför tog jag inte endagskuren? Vilket slags penicillin? Visst skulle jag kunna dricka på nationaldagsmottagningen som vi alla skulle på senare den veckan?

 

Jag beklagade mitt dåliga minne. Förklarade att jag inte hade någon aning om märket. Kanske nämnde jag en första bokstav. I sådana fall var det sannolikt ett ”a” eftersom att ”amimox” är det enda jag känner till, och det är bara för att jag, enligt min mammas utsago, är allergisk mot det. Läkaren hade emellertid uttryckligen förbjudit alkoholförtäring, beklagade jag. Kunde de se de lätt neddragna mungiporna, och den lilla rynkan mellan mina ögonbryn? Förhoppningsvis. Hade jag vetat att det fanns en endags kur hade jag självfallet insisterat på det, ljög jag vidare. Under tvåtusentalets första decennium hade jag i perioder urinvägsinfektion varannan vecka och jag vill minnas att jag i Frankrike, efter en road trip i Östeuropa, fick en sådan där endags dunderkur.

 

De i sällskapet med gedigen medicinsk kunskap förklarade tålmodigt att det inte var någon fara. Att jag visst kunde dricka alkohol fast jag åt penicillin. ”Ta ett glas nu, Petra!” lirkade de, och jag svarade att läkaren sagt att alkohol gjorde penicillinet verkningslöst. Att jag riskerade att tvingas äta en till kur om jag slarvade. Det ville jag inte riskera eftersom att det nalkades fest till helgen. SNOOZEFEST! Men det sa jag såklart inte. Det enda som avhandlades på den bokklubbsträffen var mitt icke-drickande. Det är åtminstone så jag minns kvällen. Jag vill tro att jag gav en strålande uppvisning. Det är faktiskt ett slöseri på talang att jag ännu inte har blivit rekryterad till spionverksamhet. För att vara en sanningens riddare är jag en mästermytoman.

 

SENARE SAMMA VECKA

 

Skorna kändes obekväma trots att jag valt mina allra snällaste klackar, och smärtpilarna sköt från korsryggen ner längs benen. Klänningen spände dessutom över midjan, och jag visste inte riktigt var jag skulle placera händerna. Jag skyndade mig till baren och beställde ett glas vin. Nationaldagsmottagningen till ära var det öppen bar, så jag kunde lika gärna införskaffa rekvisita. Hur man än räknade var ”penicillinkuren” över nu.

 

Jag skrattade, skålade, småpratade med vänner, bekanta och stiftade en och annan ny bekantskap. De samtalen som aldrig tycktes ta slut var de allra svåraste, för hur skulle jag låtsasdricka en längre tid utan att mängden i glaset minskade. Plötsligt ekade nationalsången ur högtalarna och signalerade att det var dags för det obligatoriska talet. På ambassadörens fusklapp stod det förmodligen någonting om de djupa och långtgående relationen mellan länderna. Det gjorde det nästan alltid. När alla andra – nåja, åtminstone de flesta andra – vände blicken mot scenen passade jag på att vicka lite på glaset. När vinstrålen träffade gräsmattan hördes ett öronbedövande smatter. Jag kände blickarna bränna och vände huvudet i riktning mot den väninnan som stod mig närmast. Ett finurligt leende spred sig på hennes läppar. Ögonen signalerade ”jag är dig på spåren”. Jag bestämde mig för att ta ett snack med henne efter tillställningen. Hemligheten var röjd!

 

”Ska du hänga med på efterfest?” Det ösregnade och vi stod och huttrade under ett tak bredvid baren. Min puls skenade fortfarande efter den dramatiska scenen som precis utspelats. Stora skärmar föll åt höger och vänster och jag hade med nöd och näppe räddat larven från en säker död. Ingen hade skadats i spektaklet, men det visste jag inte då. Ryktesspridningen var redan i full gång. Vid det här laget var ryggen så mör att det enda jag ville göra var att åka hem och sparka av mig skorna. ”Ledsen, men jag kan inte ikväll!” Det var redan den andra alkoholdränkta aktiviteten som jag med tungt hjärta tackat nej till. Samma väninna hade bjudit med mig på champagnebrunch ett par dagar innan. Jag ville så gärna, men jag hade faktiskt lovat att inte röja hemligheten. ”Har du en cigg att bjuda på?” Jag fiskade upp en cigarett ur den beige clutchen och ursäktade mitt icke-rökande med att jag precis tagit en cigg. Det var inte den första cigaretten jag delat ut den kvällen, och det skulle inte bli den sista. Jag återanvände samma ursäkt varenda gång. För att verka mer trovärdig tillade jag ibland att jag försökte skära ner lite. Att det blivit lite för mycket röka på sistone. Givetvis kunde jag även låna ut tändaren om så behövdes.

 

SENT SAMMA KVÄLL

 

”Jag tror inte att det är såhär besvärligt för andra att dölja en graviditet! Jag har ljugit mig blå. Ikväll igen.” Niklas skratt ekade i andra ändan telefonen. Han och Maharajan var på Sverigebesök. De här var de åtta långa singeldagarna som jag skrev ett så hjärtskärande blogginlägg om i maj. Det jag inte skrev den gången var att jag var hormonstinn till tusen, och hade väldigt nära till hela mitt känsloregister. ”Bevisligen är jag en kedjerökande suput i vanliga fall, eftersom att alla reagerar så häftigt på att jag för en gångs skull tackar nej till ett glas. Förresten, Ingvild vet att jag är gravid. ” Jag berättade om vin-uthällar-debaclet.

 

När jag i vecka elva äntligen fick chansen att fråga väninnan om den röjda hemligheten hade hon ingen aning om vad jag pratade om. Det fick mig att undra om allt det här skådespelet hade varit förgäves? Var det i själva verket så att alla andra hade fullt upp med att fundera över sina egna alkoholvanor, och struntade i mina? Det går inte att utesluta.

 

Nu när den här graviditeten är en icke-hemlighet, ser jag fram emot många bruncher. Jag lovar att vara jätterolig och kan till och med låtsas vara lite full om det efterfrågas. Ingen kommer att märka någon skillnad.

 

Puss.

 

Och så ett par bilder på barnet som är utanför magen!

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.