Nejnej…du är inte gravid! – Maharaja & Jag

Maharaja & Jag

Nejnej…du är inte gravid!

”You do know this doesn’t mean you’re pregnant, right?!”Jag studerade den kvinnliga gynekologens ansikte. Försökte läsa av henne ansikte. Inte ett tecken på tvivel, kanske ett stråk av medlidande. Jag drog ett djupt andetag innan jag svarade ”sure!”. Inte för att jag trodde på det hon sa, utan för att jag inte ville verka verklighetsfrånvänd. Jag visste emellertid att jag var gravid och hade bestämt mig för att inget skulle få komma emellan mig och sinnesron jag kände. ”Your HCG values have increased but the levels are still low. Very low. This could be a chemical pregnancy or the egg is growing outside the uterus.” Inte ens innebörden i hennes ord fick mig att vackla i min övertygelse. Jag kände molvärken i magen. Visste precis inom vilket tidsintervall befruktningen måste ha skett eftersom att värdena fortfarande var så låga. Jag hade räknat på det många gånger under de senaste dagarna. Ägget låg i magen. Punkt. HCG-värdena var dagar ifrån att börja skena, eller åtminstone stiga rejält.

 

”I feel pregnant!”

”What do you mean?”

”I’m already nauseous, need to pee all the time and I have this sensation in my lower stomach. It’s a pregnancy. I’m pregnant.”

”Come back in two days to have your HCG-levels checked again. After that we decide what to do.”

 

Magen drog ihop sig i en våldsam kramp. Trots att det spände över hela magen var smärtan koncentrerad till en punkt i nedre delen av magen. Det är såhär jag förställer mig att det känns att få en slagborr inkörd i köttet. Och inte nog med det: efterforskningar på familjeliv pekade på att det var precis såhär ett missfall kändes. Ett missfall och ett utomkvedshavandeskap. Mellan kramperna slet jag åt mig telefonen. Niklas var på äventyr med Maharajan. Det var dags för dem att komma hem. Nästa samtal gick till sjukhuset. ”You need to have an ultrasound right now” konstaterade läkaren. Dessvärre fanns det inte möjlighet att göra ultraljud på det sjukhuset, och eftersom att jag ännu inte anmält mig till mödravårdscentralen blev jag ombedd att åka till ett Ultrasound Center.

 

På vägen till sjukhuset var lugnet ännu inte helt bortblåst. Någonting sa mig att det inte var någon fara trots att magsmärtorna sa någonting helt annat. Ingen kvinna vill förlora sitt barn, oavsett hur tidigt i graviditeten det är. Det är ett ljus som slocknar, även om man på ett intellektuellt plan förstår att just det här fostret inte var livsdugligt. Att det inte var menat att komma till världen. Det var precis så jag försökte göra resonera för att tackla magsmärtorna som fortfarande – två timmar senare – inte gett med sig. ”Jag kan leva med ett vanligt missfall, älskling. Jag kan det. Jag lovar. Låt det bara inte vara att utomhavandeskap. Vad händer då? Måste jag hem och opereras? Folk kan dö av det till och med i Sverige. Bara det inte är det…” Det lilla rösten försökte påminna mig om att det kanske inte alls var ett missfall, men ibland är det bäst att förbereda sig på det allra värsta. Så det var det jag gjorde. Jag tog flera djupa andetag och kände bröstkorgen vidgas. Lugn, Petra. Vad som än händer måste du hålla sig lugn.

 

”Where is your prescription ma’am?” Den jäktade receptionisten viftade med armarna. Rummet var fyllt med patienter, och de verkade ha svårt att hinna med trots att de var ett helt gäng bakom disken. ”What do you mean prescription? I was sent here by a gynecologist at EastWest. Please call them for prescription. Or ask them to send it to you electronically.” Kvinna såg oförstående på mig, som om jag talade ett främmande språk. ”Y-O-U N-E-E-D T-O H-A-V-E A P-A-P-E-R P-E-R-S-C-R-I-P-T-I-O-N!” Hon menade en handskriven lapp, signerat gynekologen. En handling som vem som helst skulle kunnat förfalska. Bilresan hade tagit oss fyrtiofem minuter och klockan var redan efter fyra. Att åka till sjukhuset och sedan tillbaka till ultraljudsstället skulle ta en mindre evighet. Vi hade inte tid. Istället ringde jag EastWest och bad dem resonera med receptionisten. En halvtimma senare var vi inte ett stag närmare en ultraljusmaskin, magsmärtorna brände, och lugnet började fallera.

 

”You are having a miscarriage!”sa receptionisten snusförnumstigt. Som om hon visste någonting om någonting.

”How would you know? Have you done an ultrasound?”Jag vet inte varför jag egentligen sa det. Kanske för att det var precis det jag fruktade, och det var förmodligen därför jag sa det jag annars aldrig skulle ha sagt: ”If this is a ectopic pregnancy, and the pain I’m feeling right now is the egg bursting, then it’s on you that a Swedish diplomat is dying right in front of you.” Den meningen är jag inte direkt stolt över, men en desperat kvinna säger desperata saker. Nästa mening står jag däremot hundra procent bakom. Jag menade vartenda ord: “If this is a normal pregnancy then, as you can se from all the blood samples, that I’m in week five or something like that. How exactly do you think I could abuse the information revealed by an ultrasound. It’s not like I could see the sex and schedule an abortion. I just need to know if the baby is inside or outside my uterus. That’s all!”

“Then maybe you should go to the emergency room, not a ultrasound center!” svarade hon självbelåtet. Vad svarar man på det? Min gynekolog beordrade mig att åka hit? Hon har ingen egen ultraljusmaskin? Du är ett anus?

 

Till slut insåg även personalen på EastWest att det inte skulle bli något ultraljud utan ett recept i pappersformat, och ville istället skicka mig till ett ultraljudscenter med en läkare som inte ställde alltför många frågor. Vad är det för slags sjukhus måste vi båda ha tänkt för i nästa stund sa Niklas: ”Ska vi inte bara åka till Fortis då?” Jag hade medvetet låtit bli att kontakta mödravården för att jag behålla den inre friden. Ingen skulle få jaga upp mig, och på något sätt var det precis det de hade gjort varenda gång jag var på kontroll när jag väntade Maharajan. Min plan var att besöka Fortis i vecka 19. När det var dags för RUL. Men nu verkade det inte som om jag hade något alternativ. Niklas ringde min gamla gynekolog och som tur är kom hon ihåg oss och lämnade ett recept hos sjukhusets ultraljudsavdelning. Dessvärre kunde de inte genomföra undersökningen utan giltig legitimation, och nu visade det sig att jag glömt körkortet hemma. Oavsett hur vi vred och vände på oss hade vi en timmas bilresa framför oss.

 

Den inre friden var vid det här laget fullständigt raserad. Den bekanta känslan av maktlöshet infann sig. Jag kände mig återigen hotad, men fick som vanligt inte den hjälp jag behövde. Jag sänkte huvudet. Huden rörde sig under mina fingrar när jag gnuggade pannan. Varför var allting alltid tvunget att vara så förbaskat svårt. Plötsligt knackade det på rutan. Jag vände på huvudet och upptäckte ett ansikte som speglade mitt eget, men medan jag försökte gömma min förtvivlan bakom solglasögon bar hon sin helt öppet för andra att beskåda. ”I need 500 rupees for medical expenses for my child. Otherwise she will not make it.”Det här var förmodligen en lurendrejare, men ändå gav jag henne en hundring. Hon rynkade ögonbrynen och fortsatte knacka. Rutan åkte ner igen. ”No, I need 500.” Niklas skickade fram ytterligare en hundring. ”500” envisades hon. Rösten var krävande. Hon tryckte ett recept mot rutan. Den såg inte alls ut som mina brukar göra, men vi besökte förmodligen olika sjukhus. ”500”. Niklas skickade över en hundring till. ”Ge henne 500 för fan. Hur svårt kan det vara?” röt jag från framsätet, och uppgiven skickade Niklas fram trehundra till. Tårarna brände bakom mina ögonlock. Det spelade ingen roll om hon var en bedragare. Jag behövde all god karma som jag bara kunde få. Om jag bara försökte hjälpa hennes barn så kanske någon skulle hjälpa mitt. Sekunden därefter knackade det på rutan igen. Den här gången var det en välansad man i en sportbil. ”You know it’s a con artist. Right?! You should never give money to those!” “I give my money to whomever I like” svarade jag och signalerade att Moses skulle veva upp rutan igen. Det är åtminstone så jag föreställer mig att konversationen gick såhär i efterhand.

 

Jag drog av mig byxorna snabbt och noterade att de hade gjort om det andra ultraljudsrummet. Utrustningen var modernare, men det skulle inte skada om någon torkade av den med en trasa. Gynekologen förde vant in staven, och blundade och bad en stilla bön. En svart prick uppenbarade sig på skärmen. En svart prick på en grå bakgrund. En fostersäck i min livmoder. ”It’s a normal pregnancy. But no heartbeat yet. You have to come back in one week.” För första gången på flera timmar andades jag ut av lättnad. Orkade inte ens bli arg över att jag genast blivit påpackad ett andra ultraljud, utan lovade lydigt att återkomma. Magknipen hade börjat avta och hoppet tändes igen. Kanske skulle jag få mitt januaribarn ändå.

 

Fortsättning följer…

 

P.s. Nu är jag tillbaka från semestern och ska göra mitt bästa för att uppdatera minst en gång i veckan på måndagar. Vi får se hur det går! 😀

 

Jag har såklart inga bildbevis så jag lägger upp lite semesterbilder istället.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.