Does this naughty kid belong to you? – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Does this naughty kid belong to you?

”Hej Teo, hur mår du?” frågade värdinnan fast på klingande norska. Maharajan vände demonstrativt bort kroppen från den leende kvinnan, och kramade om tjänarinnan med benen. Hårt, hårt så att hon inte skulle få för sig att försöka rymma. En försvunnen tjänarinna gör ingen lycklig. En snabb rörelse och plötsligt kändes huvudet naket. De små fingrarna sökte sig uppåt, men kunde inte hitta annat än ludna hårtestar. Hatten var borta. Giriga jättehänder letade sig till hans fötter i ett försök att avlägsna seglarskorna. Ilsket började Maharajan sparka med fötterna, samtidigt som han spottade ur sig: ”Låt bli mina skor. Och min hatt.” Han ryckte snabbt åt sig hatten och placerade den i en hög på huvudet. Han hade minsann inte bestämt sig om han skulle stanna eller inte, och tills han gjorde det skulle hatten vara på. Skorna också. Det borde den dumma tjänarinnan veta. Han övervägde att låta henne smaka på seglarskon, men ångrade sig när han såg de stora människorna trängas i vardagsrummet. Hon kanske skulle vara till nytta en stund till. Mammor!

 

Till Maharajans stora förvåning passerade de bara de stora människorna, och gick vidare till ett litet rum vid sidan om det stora rummet. Mitt i en platshage satt en flicka i hans egen storlek tillsammans med en kvinna som påminde om hans andra tjänarinna, den hans mamma brukade kalla för ”nanny”. Tjänarinnan öppnade grinden och tvingade in honom i lekhagen. Flickan kröp nyfiket fram till tjänarinnan och ställde sig upp lutande mot henne. Hon hade något som liknade beundran i blicken, men ändå gav hon ifrån sig ambivalenta tjut emellanåt, men vem kunde klandra henne?! Det var inte var dag en Maharaja gästade hennes hage. Han bestämde sig för att ge henne en sådan där ”ahaj” som tjänarinnan brukade tjata om. Försiktigt lutade han sitt huvud mot henne så att deras pannor möttes, men istället för att vila i stunden röt hon till och hennes tjänarinna avlägsnade henne snabbt från hans omfamning. Dumma stora människa.

 

Han lutade sig mot staketet och blickade längtande ut. Genom de stora glasdörrarna kunde han se de stora människorna flockas runt ett buffébord. Mat. Ingenting motiverar en Maharaja som åsynen av mat. Hur var det nu de hade tagit sig in i hagen? Han gnuggade geniknölarna en stund och gick fram till kortsidan av staketet, och gav den en ordentlig knuff med axeln. Mycket riktigt öppnade sig stängslet och snabbt rörde han sig mot det uppdukade bordet. Frihet och mat. Äntligen började dagen arta sig. Kanske skulle han klara sig utan hatten och seglarskorna trots allt.

 

”…det är så mycket nu…” mitt i väninnans långa utlägg om den hektiska arbetsveckan upptäckte jag Maharajan rusa mot vardagsrumsbordet med en illavarslande lyster i blicken. Pappa var bortblåst. Förmodligen hade pojken skakat av sig honom under något av sina ärevarv. Han påminde oroväckande mycket om sin mamma (i tjugoårsåldern!) efter ett par redbullvodka. Han lyfte på handen i hälsning när han passerade en grupp som satt på golvet och siktade sedan in sig på chipsskålen. Jag lyckades blockera försöket precis när de små fingrarna gjorde ett utfall mot skålen. Småbarn ska inte äta chips tänkte jag och stoppade en tornado i munnen. Det var förmodligen tionde gången som jag skyddat just den här skålen, och återigen hann jag tänka att jag borde lyfta upp den, men innan jag hann skrida till verket var det dags för nästa utryckning. Nästa stopp var en jublande niomånaders flicka, som blev belönad med flera ömsinta kramar. ”This is the kindest child my baby has ever met!” Hörde jag bebisens mamma säga innan loppet fortsatte.

 

Två timmar senare lutade jag mig tillbaka i soffan. Äntligen lite andrum. Nu var det Niklas tur att springa. Det kändes mer som att vi var på play date än avskedsfest. Jag skulle precis sträcka mig efter tallriken när jag ser Maharajan komma ut i vardagsrummet släpande på skötväskan som är nästan lika stor som han själv. Han var alltså redo att lämna tillställningen. Ingen kan åtminstone klandra honom för att vara otydlig.

 

Med pojken i famnen började vi ta farväl. Maharajan skakade, på eget bevåg, hand med den lilla bebisen, och jag luft pussades med alla vuxna. ”Oh! So this naughty boy belongs to you? Sa mannen som jag inte ännu hunnit hälsa på. Kvinnan bredvid gav honom åthutning, men han borstade bara av sig den. ”What?! Haven’t you been here watching him work this room? I love naughty babies. In fact, that’s the only kind of kids I like.”

 

Blåsan tryckte och jag räckte över Maharajan till sin far och skyndade mig till toaletten. När jag kom tillbaka var Maharajan lös igen, och sprang runt, runt, runt med min mobiltelefon mot örat. ”Hallå! Hallå!” sa han och undrade förmodligen varför ingen svarade. När han upptäckte mig la han mobilen på en stol och gjorde sig redo att åka hem. Paret från Kina, som skådat spektaklet, fnissade lättat när mobilen gled ner i skötväskan. ”We were so sure you wouldn’t realize the phone was gone until you came home.”

”Believe me, nowadays I have more than one set of eyes. Nothing goes on without me knowing it.”

 

Och där tog den festen slut. Vi överlevde.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.