En spastisk trasdocka? – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

En spastisk trasdocka?

Maharajan gungade i takt till en välvald finsk schlagerdänga, och drog okynnigt på läpparna. Han hade feeling. Jag har redan börjat förse pojken med nyckelredskap till (den osynliga!) verktygslådan, som alla välfungerade individer släpar på. Den här musiken skulle han plocka fram när han behövde lätta lite på trycket. Tömma tårkanalen. Vältra sig i självömkan. Riktig eller påhittad. Det spelade ingen större roll. Är man inte deprimerad till att börja med så blir man det garanterat efter ett par låtar, för de handlar alla uteslutande om:

 

  • (Olycklig) kärlek
  • (Alkohol)missbruk
  • (Allehanda) svek

 

Det gläder mig därför att överföra detta rika musikarv till min förstfödde. Kanske kan det bespara honom ett par terapitimmar. Om inte annat så kommer det att ingjuta ett djup i honom. Det lär behövas eftersom att hans pappa är lika ytlig som ett skrubbsår.

 

”Älskling, Teo kanske blir lika bra på att dansa som jag.” Jag hoppas för gudsskull att han inte ärver dina vänsterfötter, lät jag bli att säga, men sanningen är den att ingen kan konsten att se så malplacerad ut på ett dansgolv som Niklas.

”Du menar lika dålig som du?!” Niklas såg ut som om han nallat en chokladbit från Marabou chokladkakan som låg i kylen. Mer förnöjd än skamsen.

”Vad menar du?”

”Ja, du ser ut som en spastisk trasdocka när du dansar.”

”Va? Jag är bäst på att dansa. Jag får jättemycket uppmärksamhet när jag dansar.”

”Jaså?”

”Ja, folk kommer faktiskt fram och ger mig komplimanger.” Åtminstone gjorde ”folk” det för tio år sedan, men även det lät jag bli att säga.

”Visst vet du att det finns killar som söker sig till den galnaste tjejen på krogen?”

”Alla.”

”Vaddå alla?”

”Alla män på krogen älskar min dans. Inte bara en viss typ av killar. ALLA! Kvinnor också. När såg du mig dansa sist? Har du ens sett mig dansa. Jag är inte så säker på det.”

”Jag såg dig fäkta runt på storbildsskärmen på lucia. Inte undra på att jag har kommit längre i livet.”

”Va? Men du. Jag var nyförlöst. Ganska svårt att röra på sig då utan att samtidigt kissa på sig.”

”Det var i december.”

”Alltså, jag är fortfarande i usel form.”

”Jag såg dig på Nobel. Innan Teo var påtänkt. Det är lika pinsamt varenda gång. Jag vill bara låtsas som att jag inte känner dig.”

”Du anar inte hur halt dansgolvet var. Jättesvårt att hålla balansen. Det skulle du veta om du någonsin provade.”

 

Det började bubbla och spritta, och tillslut rann tårarna över. Skrattet var fullständigt okontrollerat. Alarmerande till och med. ”How are you ma’am? Undrade Maggan, som om hon inte riktigt visste om jag skrattade eller grät. Jag håller nog på att tappa greppet. Jag har varit i husarrest i fyrtiogradig värme alldeles för länge. Det är illa när till och med Niklas lyckas roa. Jag vill hem nu.

 

Puss

/Den dansante

 

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.