Varför är hon rädd för mig? – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Varför är hon rädd för mig?

”Vill du blogga idag istället för mig?” Jag plockade förstrött bland de snoriga papperstussarna i hopp om att febertermometern gömde sig någonstans i den stadigt växande högen. Innan Niklas hann svara kom jag på att grabbarna skulle på födelsedagskalas den eftermiddagen, och att vi var utan nanny. ”Äsch…strunt samma. Du hinner ändå inte.” Öronklådan – som jag stundvis övervägt att mota bort med en brödkniv – stillades en aning när febertermometern trängde in i örongången. Jag kände Maharajans armar fläkta i mitt hår som en trasig solfjäder, och med spagettiarmen lyckades jag på något sätt hålla den envetna pojken på avstånd tills termometern gav ifrån sig ett bekant pip. Den gulblinkande skärmen varslade om att tempen återigen var på uppgång. Uppgiven överlämnade jag termometern till Maharajan. Efter ett misslyckat försök att sticka in den i örat förde han in den i munnen istället. Jag lät honom hållas. Den långa misären har lärt mig någonting nytt om mitt barn: den unga härskaren låter sig inte avskräckas av lite öronvax.

 

I fyra dagar hade jag legat i min egen smuts och för att undvika köttiga liggsår har jag rullat runt som en jättekebab varannan timme. Precis som dagen innan, och dagen dessförinnan, blinkade Super girl på dataskärmen. Re-maken av 90-tals klassikern är precis lika ”feel good” som originalserien. Det är någonting härligt i det förutsägbara och varje avsnitt är kryddade med en rejäl dos sensmoral. Den moraliska kompassen är tydlig. Antingen är någon god eller ond, men det finns något gott även i den onda.

 

Det vibrerade bakom min rygg. Jag fingrade lite på pillerburken, nässprayen och köksrullen innan jag lyckades lokalisera mobilen. Vår sjuka nanny. Hon förklarade att hon haft feber på morgonen men att den sjunkit, att hon hade ont i kroppen och var förkyld. Meddelandet avslutades med en fråga om hon fick komma till jobbet nästa dag. Jag pressade ihop ögonlocken och borrade huvudet djupare in i den tunna kudden. Det var lika bra att svara på en gång. Stay home and rest! Skrev jag och tryckte sedan på skicka. Jag fick två separata tackmeddelanden. I det sista var ordet ”really” inkluderat. Hur skulle jag lösa det här problemet?!

 

Nu har vår nanny arbetat hos oss i en månad, och allting går jättebra. Bättre än väntat. Maharajan trivs med henne och hon är ett under av effektivitet. Ibland är hennes arbetsmoral nästan lite för hög. De första veckorna tog hon inga té-pauser, åt ingen lunch och stannade kvar länge för att städa köket efter att vi ätit middag. Kvällarna blev alldeles för sena. Efter upprepade tillsägelser har hon börjat äta, dricka té och gå hem i vettig tid, men förra veckan stötte jag på ett nytt problem. Jag tror att hon är rädd…för mig. Ja, ni läste det rätt. För mig.

 

Allt började i fredags. Åtminstone så är det så jag minns det, eftersom att jag låg och vilade när Niklas rusade in i gästrummet. Tydligen hade nannyns dotter blivit attackerad av en gatuhund och förd till sjukhuset. Niklas förklarade att hon inte ville åka till dottern om inte hon fick mitt godkännande först. Jag bad Moses skjutsa henne till sjukhuset med vår bil, och när hon kom tillbaka ett par timmar senare slutade hon inte tacka mig. Besvärat skruvade jag på mig. ”Du behöver inte tacka mig. Teo är det viktigaste vi har, och din dotter är det viktigaste du har. Om en olycka är framme kan du alltid lämna Teo med Maggan, men informera gärna någon av oss att du har åkt.” I mitt stilla sinne undrade jag om det var mig eller henne det var fel på. Antingen har hon arbetat för någon som är fullständigt oresonlig tidigare, eller så ger jag ett oresonligt intryck. Nu hade jag åtminstone varit tydlig med vad som gäller hos oss, och tänkte att saken var utagerad.

 

På måndagmorgon klev Niklas återigen in i min sjukstuga med nanny-nyheter. Tydligen hade hon kommit till jobbet med hög feber. I värre skick än vad jag var i fredags, förklarade Niklas. Motvilligt hade hon åkt hem, med hänvisning till mig. Undrade vad jag skulle tycka om det. När Maggan kom till jobbet berättade hon att hon mött nannyn vid grinden. Hon knappt hade fått fram ett ljud, så dålig var hon. Jag sms:ade nannyn och förklarade att vi i framtiden inte vill att hon kommer till arbetet sjuk, utan vill att hon sjukanmäler sig via sms och stannar hemma tills hon är fullt frisk igen.

 

Inspirerad av Super girl vill jag såklart vara den bästa chefen någon någonsin haft. Hård men rättvis. En god matriark. Det enda problemet är att det är precis vad jag trodde mig vara, och har nu ingen aning om hur jag ska kunna bli bättre.

 

Jag kanske hittar inspiration i ett avsnitt Super girl.

 

Puss.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.