Pappabloggen: En studie i medmänsklighet – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Pappabloggen: En studie i medmänsklighet

Nu är pappabloggaren tillbaka igen! En ensamvecka med Maharajan måste bevaras offentligt.

Efter många (många) om och men (och en del tandagnisslan) gick Maharajans mor med på att jag skulle få ta med vår son till Sverige för frisk luft, lek och pappa-sontid. Det blev inte riktigt som hon tänkte sig, men det har hon redan berättat för er. Däremot blev det allt som jag tänkt och hoppats.

En tidig morgon i maj tog jag min son ur dennes säng och förde honom till Delhis flygplats. Därifrån gick resan vidare till Stockholm. Redan på Arlanda fick jag en glimt av hur veckan skulle vara. Min bror var vänlig nog att möta oss och skjutsa oss hem till farmor. Maharajan var inte alls road av att vara i brorsans famn när jag försökte installera bilbarnstolen. Pappigheten hade infunnit sig. Skrik, gråt och en liten pojkes panik var det enda jag hörde medan jag stod där med bälten och remmar och försökte få fast den förbenade stolen. Det slutade med att brorsan fick montera stolen och jag fick underhålla Maharajan.

Att underhålla Maharajan var ju ändå syftet med veckan, så det var väl lika bra att det började så fort vi landade. För veckan gick sedan starkt i Maharajans tecken. Vi besökte öppna förskolan, Skansen, bvc och olika köpcentra. Därtill lekte vi i lekparker, gick på skogspromenader och hängde med mina pappalediga kompisar.

Sanningen är att jag har haft lite dåligt samvete över min pappaledighet. Delhi är fantastiskt på många sätt, men det är inte en optimal plats för ett litet barn. Dagarna är varma varma och luften är förorenad. Allt detta har inneburit att vi har tillbringat största delen av tiden i vardagsrummet. Därför var det extra härligt att ta med Maharajan på ett storslaget äventyr.

Maharajan passade på att ta för sig så mycket som möjligt av vad veckan hade att erbjuda. Om jag skulle gissa tror jag att han uppskattade öppna förskolan mest. Vi hann med tre besök under veckan. När vi kom dit första gången var nog både jag och Maharajan aningen förvirrade. Till en början vandrade han inte alltför långt från mig och undersökte försiktigt leksaker och de andra barnen. Men snart så tog han mer mod till sig och letade klämmisar i sopkorgen och under sångstunden var han mer intresserad av att fara runt än att sitta i ringen med oss andra. Vid det tredje besöket var det dock mycket tydligt att den lille prinsen hade hittat en ny favoritplats. När jag stoppade undan vagnen i vagnsrummet så rusade Maharajan fram till öppna förskolans ytterdörr och bankade frenetiskt för att bli insläppt.

Men vad handlar inlägget mystiska titel om då? Jo, jag har aldrig mött så mycket vänlighet och hjälpsamhet som under vår resa. Alla har gjort sitt bästa för att hjälpa till. Till exempel, det fanns en tom stol på flyget från Delhi till Helsingfors och utan att jag hade en tanke på att fråga så erbjöd sig personen som satt bredvid den att byta plats med mig. Inte heller behövde jag lyfta väskor från bandet. Människors hjälpsamhet var ett genomgående tema för veckan. Förutom i kollektivtrafiken. Där får man vara glad om det inte är någon som välter barnvagnen när man går av tunnelbanan.

Avslutningsvis kan jag informera alla om att Maharajan nu är lika mammig som han någonsin varit. Husfriden är därmed återställd.

 

Tack för den här gången!

 

/Maharajans far

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.