Den otacksamma familjen – Maharaja & Jag

Maharaja & Jag

Den otacksamma familjen

Jag stod bakom gardinen och tittade på den silverfärgade bilen som stod parkerad utanför. Jag ville springa ut, men hejdade mig. Osäkerheten tog över. Hur skulle Maharajan reagera på mig? Plötsligt upptäckte jag Niklas blonda kalufs som svävade i höjd med biltaket. Han lösgjorde Maharajan från bilbarnstolen, och de närmade sig ingången med snabba steg. Jag sträckte instinktivt ut armarna för att omfamna barnet. Blundade hårt. Räknade sekunderna. Ett, två…Maharajan släppte ifrån sig ett avgrundskri och slänga sig mot sin far. Tårarna brände bakom ögonlocken, och jag började flaxa med ögonfransarna. Inte gråta. Inte skrämma honom mer.

 

Det här är en mörk dag. En mörk, mörk dag. Jag hoppas att den snart är över och att jag slipper fler sådana här dagar. Maharajan är hemma, och det är visserligen bra, men han älskar inte sin mamma längre. Situationen är värre än post-Tokyo. Mycket värre. Jag visste att det skulle bli såhär, men hade ändå hoppats slippa bära oket. Ingenting passar, eller rättare sagt: jag passar inte. Pappa är den enda som duger. Jag skulle lika gärna kunna lägga mig i sängen resten av dagen och pilla mig i naveln, eller gå till jobbet. Ingen skulle sakna mig.

 

Det är inte rätt att peka finger, men just i dag struntar jag i det. Allt är Niklas fel. Om han inte tvingat mig att gå med på den här resan hade jag fortfarande varit älskad av mitt barn. Niklas fick knyta an på min bekostnad. En mor ska inte vara ifrån sin ettåring i åtta dagar. Det kändes fullständigt onaturligt. Det passade inte mig. Bevisligen inte Maharajan heller. ”Jag har inte sovit på hela natten. Det gick inte att sova på flygplanet” gnällde Niklas. Han skulle ha tänkt på innan han bokade flygresan. Att han vågar. Först sliter han upp Maharajan från sin trygga punkt – gör sig själv oumbärlig – och sedan vill han inte ge pojken den tryggheten han behöver. Jag önskar honom inget annat än mardrömmar.

 

Maharajan, den unga odågan, gömmer sig bakom sin ålder, men ärligt talat: behandlar man verkligen sin mamma såhär?! Det är som att han har glömt var han kommer ifrån. Tror han kanske att det är pappa som bar på honom i nio månader (…och fjorton dagar) för att sedan bokstavligt talat slitas itu. Är det kanske pappa som har närt honom, sovit med honom, varit ett med honom. Det är det inte kan jag tala om, och ändå så behandlar han mig som om inget av det där skulle ha hänt. Ofattbart. Bullmagen, bristningarna och tax-öronen styrker min historia. Och om det här är något slags straff så är det felriktat. Allt är pappas fel. Inte mitt. Det här har inte varit någon nöjessemester för mig.

 

Om jag någonsin får fler barn så kan jag lova att det här inte kommer att upprepas. Tre dagar. Det är allt han kommer att få. Niklas, alltså. Han kan ta barnen på en tredagarssemester. Punk.

 

Nu ska jag fortsätta genomlida. Hoppas grabbarna sover i en timma till.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.