Jakten på nanny del II – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Jakten på nanny del II

Maharajan låg på skötbordet och såg häpet på den mörka kvinnan som stod med ryggen vänd mot honom och stökade vid diskbänken. Jag lutade mot dörrkarmen, redo att ingripa om han gjorde en ansats att resa på sig. Borde inte någon som arbetar med barn veta bättre, tänkte jag och kämpade med att svälja mitt missnöje. Visserligen hade hon jobbat som kokerska de senaste tio åren, men vad hände egentligen med folkvettet. ”We never turn our backs on him. You need to keep a hand on him at all times.” Hon vände sig blixtsnabbt om. ”Oh! Sorry ma’am” Ursäktade hon sig, men vad hjälpte det. I samma sekund som jag såg hennes ryggtavla började jag ifrågasätta om hon verkligen var lämpad att ta hand om den unga Maharajan. Det här var hennes första provvecka hos oss, och jag övervägde att avsluta experimentet på stående fot. Trots det fick hon en vecka till. Vi är trots allt inte helt oresonliga.

 

Maharajans och nannyns pladder letade sig genom den robusta trädörren. Rösterna var nära. De måste vara i korridoren, precis utanför kontorsdörren. Borde inte rösterna bli mer avlägsna snart? Försvinna in i vardagsrummet, eller vilket annat rum som helst, bort från mig. Dörrhandtaget skramlade till. Gångjärnen gav ifrån sig ett svagt gnissel när dörren skjuts upp. Ingenting stod längre mellan mig och barnet. Instinktivt drog jag ihop axlarna. Sjönk så långt ner i den svarta fuskläderfotöljen som jag bara kunde. Det här rummet är inte vilket som helst rum. Det är mitt kontor. Min hemliga arbetsplats. När jag vinkar ”hejdå” till Maharajan var morgon och går ut genom ytterdörren har han ingen aning om att smiter in via baksidan. Att jag sitter vägg i vägg med vardagsrummet hela dagen. Att vi fortfarande är i samma hus. När jag är hemma med Maharajan vill jag vara närvarande, inte sitta insjunken vid ett skrivbord och humma till svar när han försöker fånga min uppmärksamhet.

 

”MAM-MA” Jag snurrade runt stolen. Nannyn log lite osäkert. Maharajan hängde på hennes ena arm och tvättpåsen på den andra. Jag sänkte blicken för att kontrollera att Maharajan fortfarande hade fötterna kvar. Att hon inte trollat bort dem. Varför behandlade hon min ettåring som en bebis. Jag reste mig ur stolen, och försökte desperat klura ut hur jag skulle ta mig ur den här soppan.

 

”Niklas-älskling. Jag litar inte på hennes omdöme, och jag kan inte avgöra om det är nervositet eller att hon helt enkelt inte förstår bättre.” Jag snöpte ihop munnen.

”Ja, vi hade faktiskt en annan incident här tidigare idag.”

”Vaddå för incident?”

”Hon rullade runt Maharajan i vagnen idag. Inomhus. Och han var inte fastspänd.”

”Va? Varför?” Jag spärrade upp ögonen.

”Hon kanske inte vet hur man spänner fast remmarna.”

”Men varför hade hon honom i vagnen här hemma?”

”Inte vet väl jag. Hon kanske försökte hitta på nya sätt att aktivera honom. Jag tror förövrigt inte att han gillar henne. Hon försöker för mycket. Är för på. Låter honom inte leka i lugn och ro. Teo blir irriterad.”

”Vad ska vi göra då? Sätta igång hela processen igen? Tror du att vi kommer att hitta någon som är bättre?” Jag kände en molande oro i magen. Vad var alternativen till en nanny: att jag slutar jobba eller att vi flyttade hem till Sverige. Hemma skulle Maharajan gå på förskola, men skulle vi känna oss trygga med det?! Att en så ung pojke placeras i en stor barngrupp.

 

”Can I stay now?” Två veckor hade passerat, och vår prov-nanny hade arbetat dubbla arbetspass hela den tiden. På förmiddagen var hon på sitt vanliga jobb, och på eftermiddagen kom hon hem till oss. Hon var anställd hos en annan familj, men av någon outgrundlig orsak ville hon hellre jobba hos oss. Kanske för att hon jobbat på ambassaden tidigare, och ville tillbaka. Vi erbjöd visserligen en högre lön, men hon jobbade bara halvtid hos den andra familjen, och timlönen där var bättre. Jag önskade att jag kunde ge henne ett rakt svar, men visste varken ut eller in. Vårt hus hade inte varit såhär skinande rent på ett år, och hennes matlagning var nästan i liga med Maggans, men vågade vi överlåta vårt barn i hennes omsorg, det var den stora frågan. Dessutom började hon ställa nya krav på både lön och arbetstid helt plötsligt. Ville sluta strax före fem, vilket innebar att jag måste korta ner mina arbetsdagar.

 

Efter en lång diskussion bestämde vi oss för att ta ett par dagar och känna efter. Nästa dag fick jag ett meddelande om att hon skulle börja hos oss den första maj. Jag frågade om vi var eniga om lön och arbetstid. Hur skulle vi kunna bestämma oss om vi inte visste om hon kunde jobba till fem varje dag eller inte, och om hon accepterade samma lön som de andra anställda. Sanningen var den att vi fortfarande inte visste om hon var den rätta för oss, och hoppades nästan att hon skulle tacka nej. Att hon skulle fatta beslutet åt oss. Dagarna gick, men vi fick inget svar. På måndagen kallade vi in en annan nanny på intervju. Hon kändes mysig, men förstod inte mycket av det vi sa. Det skulle aldrig fungera. På tisdag ringde nannyn och förklarade att hon sagt upp sig från sitt jobb. Att hon skulle börja hos oss dagen efter. Den första maj. Hon hade visserligen fattat beslutet åt oss, men utfallet blev ett annat än vad vi hade tänkt. Häpen hälsade jag henne välkommen till sitt nya jobb, la på luren och undrade hur jag hamnat i den här soppan.

 

Bilderna är som vanligt inte relevanta för inlägget.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.