Den desperata jakten på en nanny! – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Den desperata jakten på en nanny!

”Det har varit lite svårt för Maggan att hinna med städningen på sistone. Vi har haft gäster och matlagningen har tagit upp största delen av hennes tid. Kan du tänka dig att avlasta henne när pojken sover?” Jag följde Maharajan med blicken medan jag talade. Han närmade sig återigen blomkrukorna. Den stygga pojken. ”Jag vet inte hur man gör…” Häpet vände jag blicken mot kvinna som var i min ålder. Förvåningen måste ha stått skriven i mitt ansikte för hon skyndade sig med att tillägga ”Jag har aldrig städat…men kan ge det ett försök.”

 

NÄSTA! 

 

”Kan du jobba övertid ibland på helger? Det är inte ofta det händer, men ibland när vi har gäster brunchar vi på söndagar.” Kvinnans lyfte demonstrativt på hakan. ”Ja. Efter klockan tre. Jag går i kyrka varje söndag.” Jag kände ögonbrynen åka upp. ”Brunchen börjar klockan ett. Kan du tänka dig att göra undantag ett par gånger om året?” Gud har förståelse för småbarnsföräldrar och jag hoppades att hon skulle visa barmhärtighet, men förhoppningen grusades i samma sekund som hon sa: ”Nej. Jag går i kyrka varje söndag.”

 

NÄSTA!

 

”Kan jag fortsätta jobba på ambassaden efter att ni har flyttat hem?” Kvinnan såg hoppfullt på mig. ”Det kan vi inte lova. Det kan ingen garantera. Det beror på om det kommer en barnfamilj, och om personkemin mellan er stämmer. ”En liten gnista tändes i hennes ögon. ”Jag kan fortsätta som ’all rounder’ när ni åker. Behöver inte ta hand om barn. Jag kan lagat mat och städa.” Mina axlar sjönk. Det hon egentligen ville var att ta över Maggans jobb. Det kan vi inte tillåta.

 

NÄSTA!

 

”Jag var hemlös ett tag och hamnade på villovägar. Min pappa bor i USA och erbjöd mig att flytta dit med honom, men jag kan inte lämna min mamma. Dessutom är det ett kapitalistland. Jag vill inte leva bland kapitalister.” Den unga flickan uttalade varenda ord perfekt. Språkstudierna hade lönat sig. Jag behövde inte titta på Niklas för att veta att han skruvade besvärat på sig. För mycket information. Han skulle aldrig gå med på att anställa en nanny till Maharajan som gav ett labilt intryck. Att hennes enda rekommendationsbrev var skrivet på koreanska hjälpte henne knappast. Ändå ville jag anställa henne. Det var någonting hos henne som tilltalade. Hon var frispråkig, hämningslös och inte lika undfallande som de flesta andra hushållsanställa. Hon skulle kunna visa mig en ny sida av Delhi. Berätta saker som ingen annan vågar. Det var därför jag bad Niklas ringa koreanerna, som numera bor i ett arabland för att få en ordentlig referens. Muttrande gjorde han som han blev tillsagd. Kanske för att hon var den enda kandidaten som Maharajan visat något intresse för. Till min stora förtret svarade de inte i telefon.

 

Dina referenser svarar inte i telefon, skrev jag till henne på Whatsup. Hon lovade att be dem besvara samtalet så att Niklas kunde bekräfta att referensen inte var påhittad. Att människorna faktiskt fanns. Att hon jobbat som nanny tidigare. Innan Niklas hann ringa skrev hon att hon inte kunde minnas vad Niklas sagt om lönen. Jag påminde henne. ”It’s not what he said” svarade hon. Och det var helt korrekt. Under intervjun hade han angett en lägre siffra, men vi hade höjt beloppet när vi insåg att den var ett par tusen lägre än Maggans och Moses räknat på antalet utförda arbetstimmar per vecka. ”It’s too low. The americans pay 3 000-5 000 rupies more a month”. Niklas skickade omedelbart iväg ett meddelande till våra amerikanska vänner. Vi vill givetvis inte betala mindre än andra. Det visade sig att de betalar 4 000 rupies mindre i månaden. Hon tackade nej till tjänsten, med motivering att lönen är för låg, innan vi hunnit kontakta den koreanska familjen. Dagen efter undrade hon om jag kunde rekommendera henne till någon av mina vänner. Jag förklarade att vi dessvärre inte känner någon som betalar sina anställda mer än vad vi gör. Förutom ett par i Gurgaon. Där ville hon inte jobba. Dåliga minnen. Dålig luft. Som om Delhi-luften vore ett dugg bättre.

 

NÄSTA!

 

Den äldre kvinnan utstrålade värme och hade pondus. ”Every kid has to learn the meaning of ’no’. I use time-outs and remove toys if the child does not obey. I have never hit a child. Not even my own.” Maharajan vred sig i mina armar, stack fingrarna in i munnen och skrek rakt ut. Varken jag eller Niklas förstod vad som flugit i honom. ”I think he is teething” konstaterade den kloka kvinnan. Niklas och jag tittade på varandra. Äntligen hade vi hittat henne. Vår egen Mary Poppins. Niklas mailade referenserna samma kväll och alla svarade inom ett dygn. ”You need to hire her. She is the best!” Sa alla. Ivrigt skickade jag iväg ett meddelade till henne. Förklarade hur mycket vi alla tyckte om henne. Sa att hon var den perfekta nannyn för Maharajan. Hoppades att hon kände likadant. Två dagar senare tackade hon nej till tjänsten. Familjen hon extraknäckade hos hade erbjudit henne en heltid. I desperation lovade jag att betala henne mer. Mycket mer än de andra. Hon tackade nej. Barnen i den andra familjen skulle bli ledsna om hon lämnade.

 

Maharajan somnade och med tungt hjärta åkte vill till festen. Hur skulle vi någonsin hitta någon lika bra, undrade vi. Lika nedstämda båda två.

 

Hur det här inlägget fortsätter återstår att se.

 

På återseende nästa måndag!

 

Puss.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.