Ettårskalaset – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Ettårskalaset

Jag la de vita servetterna bredvid plasttallrikarna och skedarna. De tolv extrakilona vägde tungt mot min höft, och med jämna mellanrum vred jag på kroppen så att de små händerna inte skulle få tag på läskflaskorna, juicetetrorna och muggarna. Tyst räknade jag på de tomma serveringsfaten som stod uppradade på bordet: tårta, kokosbollar, bullar, plättar, vattenmelon och pizza. Socker, sylt- och gräddskålen väntade också på att fyllas. I köket stod Moses och tvättade vinglasen, Maggan stekte plättar och Niklas rullade kokosbollar. Jag delegerade. Pekade med hela handen. Maharajan var med på noterna och protesterade högljutt varenda gång jag försökte sätta ner honom. Ingen vågade ifrågasätta arbetsledaren, som var ivrigt påhejad av den precis ett år fyllda regenten. Pappa skyllde ”mammigheten” på ballongerna som exploderat, känslan av att någonting stort var i luften och det att mamma var hemma hela dagen, men jag vet bättre. Maharajan ville inte att mamma skulle smutsa ner händerna i onödan. Han vet att jag inte längre har tid att besöka nagelsalongen.

 

Maharajan första kalas var viktigt för oss alla, men kanske allra viktigast för hans far. Inför kalaset hade han pratat med andra småbarnsföräldrar och gjort studiebesök på barnkalas. Resultatet var ständiga menyändringar. Ena dagen skulle vi servera pizza, nästa inte. Tårtan låg högst uppe på menyn, trots att Maharajan är för liten för att smaka. Vattenmelonen var ett sista minuten-tillägg, efter att Niklas upptäckt frukt på ett annat barnkalas. Moses fick därför snällt åka och handla meloner kvällen innan. ”Älskling, han fyller ett år. Han kommer inte att komma ihåg den här dagen. Vi behöver inte överdriva. Snälla!” Försökte jag resonera. Indignerat svarade fadern att vi minsann inte kan vara sämre än någon annan. ”Teo ska inte bli retad för sitt dåliga kalas.” Jag påpekade att Maharajan än så länge inte har några vänner, inte går på dagis och har därför ingen som skulle hålla ett misslyckat kalas över hans huvud, men fadern hade tagit på sig festfixarhatten och därunder fanns det inte plats för mina kloka ord.

 

Såhär i efterhand kanske jag ska vara glad att han inte envisades med hoppborgar, elefantuppvisningar, trollkarlar eller andra tokigheter. Det är inte helt ovanligt på indiska barnkalas. För mig var fiskdammen det viktigaste inslaget. Förmodligen för att det är det enda jag kommer ihåg från mina egna kalas. I min iver slängde jag till och med ihop en affisch timmarna innan gästerna kom. Jag fick med Niklas på tåget och han ägnade veckor åt efterforskningar. ”Vi ber M&M ta med lösgodis från Sverige!” upprepade jag gång på gång, men fadern var inte helt säker på att det var den allra bästa fångsten. ”Tänk om man nuförtiden har leksaker i fiskdammen?” envisades han. Tillslut blev det godis i alla fall. Det räckte med nöd och näppe till tolv påsar eftersom att pappa och farbror under veckan nallade två tredjedelar. Barnen hatade godiset, till föräldrarnas stora glädje. Nästa år för Niklas undersöka vilket slags godis barnen föredrar.

 

Till festen bjöd vi in alla småbarnsfamiljer i vår bekantskapskrets. Det resulterade i tjugo-trettio firare. Hälften barn, hälften vuxna. Maharajan var dagen till ära på sitt allra sämsta humör. Förklaringen låg förmodligen någonstans mellan den vägrade tuppluren och det att han var fullständigt överväldigad av folkmängden som trängdes i vardagsrummet. ”Han håller hela tiden ett öga på dig!” konstaterade en annan förälder och precis i den stunden kände jag tyngden från en liten kropp mot min rygg. Maharajan tankade trygghet innan han kastade sig iväg mot bollhavet, som var festens höjdpunkt. I tysthet berömde jag mig själv för mitt goda omdöme. Dagen innan lekte jag nämligen med tanken på att städa undan allt plotter inför festen: bollhavet, leksakerna som trängdes på vardagsrumsbordet, korgen med nallar och gåhjälpen. Vi skulle ju trots allt ha gäster.

 

Medan de äldre barnen åt bullar och cocosbollar smaskade Maharajan på majskrokar och plättar (utan tillbehör). Ingen åt tårta. Ingen åt vattenmelon. Pizzan tog slut alldeles för tidigt. Maharajan var för uppjagad för att öppna presenter så de äldre barnen slet upp hälften av paketen innan jag hann stoppa dem. Dammen gick sönder när barnen försökte fiska och jag fick tejpa fast lakanet på väggen. Nu är lakanet borta, men tejpresterna finns fortfarande kvar. Dagens höjdpunkt var treåringen som tålmodigt lekte med Maharajan. När gästerna gått hem och lugnet lagt sig kände jag pilar av smärta skjuta mot benen från ländryggen. Aldrig förr har jag haft en bättre orsak att lägga mig på soffan, och vägra göra någonting. Föräldrar som inte orkar bära sitt barn är värdelösa. Jag kanske borde ta upp träningen.

 

Den här bloggen har varit liggande ett tag, och det slog mig på kalaset att jag missat att ”dokumentera” så många fina stunder och viktiga milstolpar på sistone. Eftersom att ingen annan tar mig i nacken får jag väll göra det själv. Hädanefter ska jag uppdatera bloggen varje måndag kl. 17:00. Om jag har tid och inspiration kan det bli fler inlägg, men om det är schemalagt blir det åtminstone ett.

 

Det var allt.

 

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.