Maharaja & lillasyster

Att uppfostra en järntuggande tigertämjare

Den pyttelilla trollungen satt lutad över sandlådan. Grävde ner handen i sanden, och lät vinden fånga sandkornen, som rann ur hennes knutna hand. Gräset kittlade under Maharajans fötter när han nyfiket närmade sig trollet. De vuxna satt lutade över bordet, med de kupade finglasen i handen, och samtalade på samma språk som Maggan och Moses ibland talar. Ett finurligt leende spelade på hans läppar, medan fingertopparna gled längs hennes rygg. En liten, liten knuff bara. Ingen skulle märka…

 

”Teodor! Neej!” Fötterna snubblade över varandra, när jag rusade över gräsmattan. Mina fingrar grep tag i det tunna bodyn, precis innan hennes ansikte landade i sandhögen. Lättnaden spred sig i kroppen. Hade det inte varit för min hjältemodiga insats hade Maharajan ägnat resten av sitt liv åt att betala skadestånd. Ännu en gång hade jag räddat mitt barn från skulden, som förmodligen hade färgat hans rena själ nattsvart. Amerikanerna skrockade hjärtligt. ”Don’t worry! Let them battle it out.” En tankerynka bildades mellan mina ögonbryn. Var det språkförbistringen som ställde till det? För inte kunde de väl mena att vi bara skulle sitta där och se på medan flickan blev påpucklad.

 

Trädkanten skar in i min mjuka bakdel när jag tog plats vid sandlådan. Det spelade ingen roll vad de andra föräldrarna sa; jag tänkte inte sitta på avstånd och se på medan min pojke förvandlades till en mobbare. Mina spända käkar mjuknade när Maharajan räckte sin gula spade till den lilla. Mammahjärtat svällde. Hans själ var kanske inte förlorad trots allt. Flickan tog emot gåvan och kröp iväg. Det darrade till i Maharajans underläpp och ansiktet skrynklades ihop. Jag visste precis vad han tänkte: det var ju meningen att hon skulle ge tillbaka spaden. Det är trots allt så leken går. Musklerna i handen började rycka, ville förtvivlat gärna ta tillbaka spaden och ge den till Maharajan. Ge honom upprättelse. Fräcka flicka!

 

Istället tog jag plats vid bordet, och förde glaset till läpparna. Tankarna vandrade, medan de andra glatt tjattrade om världsligheter. En gång i tiden, för inte så länge sedan, hade jag bestämt hävdat att jag var bättre lämpad att fostra en flicka. Jag skulle mata henne med järn, och låta henne leka med tigrar. Hon skulle minsann inte bli någon syltrygg. Hur jag skulle uppfostra en pojke, hade jag däremot ingen aning om. Det sista världen behövde var fler testosteronstinna järntuggande, tigertämjare. En plötslig handrörelse väckte mig ur mina funderingar. Det glimtade till i den lillas hand. Hon särade på läpparna och förde det främmande föremålet mot munnen. Ett förfärat skrik letade sig ur min mun, och jag kastade mig över bordet för att (återigen!) rädda livet på den lilla, som satt på marken bredvid sin pappa. Stenen föll ur flickans hand och rullade ner på gräset. ”Oh! We let her play with stones, but she´s not allowed to put them in her mouth. She’ll learn eventually”. Mitt ljusa ansikte bleknade ett par toner. Menade han allvar. Det var ett mirakel att den lilla fortfarande var vid liv.

 

Mamma plockade upp den lilla i famnen, och sträckte sig efter den sista smörbullen. Den luftiga degen smulade sönder mellan hennes fingrar, och hon pillade in en bit i munnen på den tandlösa fickan, som med lätthet krossade bullbiten mot gommen. Niklas gav mig en menande blick. Vi är långt hemifrån.

 

Om det är någon som mot all förmodan söker sig till Maharajabloggen för pedagogisk vägledning, sök dig någon annanstans. Vi experimenterar fortfarande.

 

 

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.