Maharaja & lillasyster

Har du glömt mig?

Bildörren öppnades ljudlöst och jag kastade mig ut, medan däcken fortfarande gick varma. Aldrig förr hade det smattrande ljudet av fötter mot asfalt låtit så löftesrikt. Bara ett par meter kvar till den silverkarmade ytterdörren. Mina otåliga fingrar pressade ner det kalla handtaget. Snart skulle det lilla hjärtat återigen bulta mot mitt. I hallen gled ryggsäcken ned på stengolvet med en duns, och ansiktet sprack upp i ett jättelikt grin. Munnen ville sätta ord på längtan, men de räckte inte riktigt till.

 

Jag möttes av två uppspärrade ögon, som glömde blinka. En mun som inte riktigt visste vilken riktning som var den rätta. Han kan väl inte ha blivit stum på bara fem dagar, tänkte jag tyst för mig själv, och frigjorde Maharajan från Niklas grepp. Mina armar var mjuka, trots att jag egentligen ville krama om honom hårt. De små armarna hängde på sidorna. Visste inte längre sin plats. Jag hade hoppats på glädjerop, förväntat mig tårar, men möttes av likgiltighet. ”Han är chockad” Niklas tröstande ord klingade falskt i mina öron.

 

Maharajan vände långsamt huvudet mot sin far, och sträckte ut armarna. Bomullstussen i halsen växte, och tårkanalen höll på att brista. Med ansiktet inborrat i pappas bröst tittade han upp mot mig och log det där blyga leendet, som är reserverat åt andra. Inte mig. Mitt barn visste inte längre vem jag var. Hur hade jag kommit på den dumma idén att lämna mitt barn för att vältra sig i mat och dryck, och shoppa tills resväskan knappt gick att stänga. I slutändan kostade det mig två löst hängande hjärtklaffar. Ett brustet hjärta. Var det värt det? Låt mig återkomma nästa vecka.

 

För första gången stoppade jag om Maharajan i hans egen säng. Kände värmen från hans kropp när handen strök över pyjamasen. Andetagen blev genast tyngre, och ögonlocken trillade ner. Maskararesterna färgade handryggen svart när jag torkade tårarna, som hotade bränna hål i mina kinder. Den uppdämda längtan letade sig ut, och samvetet skavde som en trång sko. Mellan snyftningarna slog det mig att närheten till Maharajan inte hade fått brösten att spänna, mjölken började alltså sina, precis som planerat. Nya tårar letade sig fram i ögonvrån. Min kropp aldrig mer skulle ge honom näring. Niklas hade klippt navelsträngen för andra gången. Jag är inte livsviktig längre. En liten röst inom mig viskade att allt är precis som det ska vara, men det går inte att resonera med någon som inte vill lyssna.

 

Solen hade nätt och jämt gått upp när Maharajans skrik fyllde rummet. Mina trötta armar vaggade det jättelika knytet. Hans morgontrötta ögon såg forskande på mig. Sökte efter svar, som han ännu inte riktigt kunde förstå. Plötsligt tittade skrattrynkorna vid hans tinningar fram och munnen formade det finaste ordet jag vet: mamma. ”Teodor” lyckades jag få fram mellan snyftningarna. Tårkanalen hade visst inte torkat riktigt ännu. Nu var jag äntligen tillbaka där jag hör hemma.

 

Slut.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.