Solsemestern del II – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Solsemestern del II

Jag hör vattnet våldsamt slungas mot strandbrynet. Mitt inre öga ser de höga vågorna och det vita skummet, trots att jag sitter vid poolen. Det luktar frän fisk. Inlindad i en servett på bordet ligger en korv och ett par tonfiskbitar. Jag letade med blicken, men de var borta. Jag var ensam kvar på altanen. Hur hamnade jag här? Jo, det ska jag berätta.

 

Trädtopparna låg som en gräsmatta framför det böljande havet. Jag kände doften av havsbrisen som letade sig in genom springorna i de stora glasdörrarna. ”Det kan vi bo!” utbrast jag förtjust. Rummet var stilfullt inrett med mörka trägolv och moderna, förgyllda inredningsdetaljer. Vid balkongen låg en liten skrivbordshörna och en soffgrupp. ”Du säger inte det då, bara för att göra mig glad?” undrade Niklas, och mitt nekande svar fick honom att andas ut av lättnad. Vi hade inte hamnat i den gamla delen, som genererat ettor på TripAdvisor. Den här gången skulle vi slippa tidskrävande rumsbyten. Det luktade inte mögel. Sängen var hel och ren. Allt var bra. Bättre än bra. Helt perfekt.

 

Jag packade upp det viktigaste – började bygga mitt bo – innan vi lommade iväg till poolen. Framme upptäckte vi att rummen på bottenvåningen hade altaner som vette mot bassängen. Bland de prydligt uppradade solstolarna med vita parasoller började Maharajas mor ryckte i mig: det här är precis vad vi behöver. Jag försökte skaka mig loss. Nonchalera hennes enträgna ord. Jag hade ju lovet Niklas att inte krångla. Sagt att jag var nöjd. Varför skulle vi lämna ett rum med en utsikt som gav syre åt drömmar?

 

Trots att vi bor i samma kropp, Maharajans mor och jag, drar vi inte alltid jämt. Ibland hör jag henne säga saker som står i stark kontrast till mina önskningar. Hon är så fräck. Ibland tar hon bara över. Det sker så obemärkt att jag knappt hinner reagera. Som nu när hon helt sonika sa till Niklas att det är här vi borde bo, inte däruppe. Hon var logisk. Resonerande. Tänk på alla vattenlekar ni hinner leka medan Maharajan sover. Hon påminde om den nedpackade babymonitorn. Ett par timmar varje dag skulle vi få ägna åt varandra. Det lovade hon.

 

Med tunga steg gick ner till receptionen. Skamset förklarade att vi ville lämna det perfekta rummet. Byta det mot ett på bottenvåningen. Hasplade fram någonting om sovande barn och räckvidden på babymonitorn. Vi blev visade ett rum. Niklas sa ”nej”. Ingen soffa. Badrummet stank. Lättade gick vi tillbaka till vårt rum. Vi hade åtminstone försökt. Det var meningen att vi skulle ha blicken vänd mot havet. Vi lovade varandra att turas om att patrullera rummet under Maharajans tupplurar. ”Det kanske är lika bra att vi vänjer oss vid det här. Att inte få vara ensamma” suckade Niklas.

 

Medan jag nattade Maharajan ringde telefonen. Det fanns ett till rum ledigt. Jag lovade att komma ner och titta när pojken somnat. Det andra rummet var en kopia av vårt rum, men utan utsikt. De två enkelsängarna kunde bäddas om till en dubbelsäng. Obeslutsamheten måste ha stått skriven i mitt ansikte för receptionisten krävde snabba svar. Femton minuter. Det var all tid vi fick. Med havet lockande framför våra ögon vred vi och vände på saken. Till slut enades vi motvilligt att lämna det gamla bakom oss. Anpassa oss efter verkligheten. Lämna drömmarna kvar i rummet med havsutsikten, packa våra väskor och flytta två trappor ner. Där vi nu hör hemma.

 

Den här semestern har varit en riktig ögonöppnare. Mer om det i nästa inlägg.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.