Solsemestern del I – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Solsemestern del I

Den unga pojken med ett blått skynke lindat runt sin höft avfyrade ett välkomnade leende. ”How was the trip here?”Min giftiga blick och uppdragna mungipor sände blandade signaler, och pojken visste inte riktigt vilket ben han skulle stå på. Jag förklarade att det måste ha skett ett missförstånd, men menade egentligen att de gjort bort sig. Dagarna innan hade jag mailat hotellet en utförlig bagageförteckning och bett om en stor bil. Den största möjliga. Vi blev upplockade av en mild man, som rattade en alldeles för liten sedan. Medan Niklas brottades med bilbarnstolen, som inte ville fästa, kliade sig mannen i huvudet och konstaterade att vi måste beställa en till bil.

 

”Not one more car! We only pay for this one. This is your problem, not ours. Fix it!”För varje stavelse höjde Niklas rösten en oktav. Svettpärlorna blänkte i hans panna, och ansiktet färgades rött. En flygresa med ett barn som inte ville sitta still, en medpassagerare som tydligt markerade sitt missnöje, väskorna som dröjde, gassande sol, fel bil och en bilbarnstol som är omöjlig att fästa. Ingen tändare. Det blev tillslut för mycket för Niklas. Jag kände inte igen blicken. Linan var tunn och jag bestämde mig för att vara tyst. Inte provocera. Försöka underlätta. Jag bad chauffören packa in mig mellan bilbarnstolen och en jättelik resväska. Mellansätet är inte gjord för en tretimmars bilresa, och halvvägs till hotellet var vi tvungna att ta en bensträckare, så att jag kunde försäkra mig om att smärtan i högra vaden inte var en blodpropp.

 

”Very good car!” sa hotellkillen. ”Too small!” kontrade jag. Vi kan inte betala fullt pris sa Niklas, men påminde mig samtidigt att inte vara “för hård”. Jag tog ett djupt andetag. Med min allra lenaste röst upprepade jag orden för chefen, som var i andra ändan av telefonen som jag fått i min hand. Jag var för medgörlig. Förstående. Inte alls krävande. Inte det minsta arg. Chefen avslutade samtalet med ”very sorry for the inconvenience”. Vi betalade fullt pris för transporten. Jag kvävde ilskan. Under de tre dagarna vi spenderade på hotellet i Galle upptäckte jag en kackerlacka stor som en femkrona på toaletten. Vi hade en hel flock av myror som trängdes i badrummet. Luftkonditioneringen började läcka vatten. Varmvattnet tog slut varenda kväll när vi försökte fylla det jättelika badkaret, som rymde oss alla tre. Den sved egentligen allra mest eftersom att badkaret, och den bildsköna innergården, var hotellets stora ”selling points”. Det här var en förlorad chans att bada badkar med min tvåmetersbjässe till man.

 

Varenda gång vi upptäckte nya fel, gav Niklas mig en sträng blick, som talade sitt tydliga språk: inte bli arg, Petra. Jag klistrade på ett tillgjort leende, och bad receptionisten om hjälp. Lugnt såg jag på medan de ringde in reparatörer, och upprepade mitt tysta mantra ”inte bli arg!”.

”It will work tomorrow!” lovade pojken med den blå skynket.

Det gjorde det inte. När det äntligen var dags att åka vidare till resorten på kusten, förklarade chefen glatt att vi skulle få en mycket stor bil, för en billig peng dessutom. Klockan elva skulle den komma. Det gjorde den visserligen, men bilen var inte utrustad med bälten. Det förklarade Niklas när han kom tillbaka till rummet fem minuter senare med bilbarnstolen i famnen. Den nya bilen skulle komma en timma senare. Chefen beklagade att det skulle bli lite dyrare. Jag bet mig i läppen. Inte. Bli. Arg. Petra.

 

Niklas blick svartnade. Lite. Dyrare. ”We have had problems with the transportation, ants, cockroaches, the AC, no hot water and now we are one hour late. And you ask us to pay more. I will only pay what we agreed”. Käken var spänd och han spottade fram vartenda ord. Jag tittade klentroget på Niklas. I sin ilska bad han om att slippa betala 50kr extra. Not enough. Min man är bevisligen ingen mästerförhandlare. Chefen vände sig till mig. ”Sorry ma’m! You have been very unlucky, but we will fix everything tomorrow for the next guest. Yes sure, you can get the discount.” Klen tröst. Jag tvivlar dessutom på att det finns tillräckligt med vatten i varmvattenberedaren för att fylla badkaret varken dagen därpå eller veckan efter det. Men det spelade knappast någon roll för vi var redan på väg till nästa ställe. ”Save it!” sa jag och vi åkte iväg utan att ta farväl, utan att se oss om.

 

Men än är semestern inte över. Fortsättning följer!

 

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Emelke

    Jag tycker att du ser lugn och harmonisk ut på bilden i alla fall! mysigt med familjesemester 😉 Nu ska jag ta ikapp resten av inläggen!