Maharaja & lillasyster

Lite skrik har aldrig dödat, eller?

Jag hör de desperata ropen på hjälp eka ute i korridoren. Bakom den stängda dörren försöker jag ta skydd. Värja mig mot det välbekanta lätet. Mitt barn som skriker. Jag borde skynda till hans undsättning. Det är faktiskt mitt ansvar. Men jag är strängt förbjuden att öppna dörren. Istället häller jag upp ett stort glas California Chardonnay, och sätter mig i soffan. Det är helt okej att självmedicinera, intalar jag mig själv.

 

Det började i gårkväll. Skriken, alltså. Den fruktade nattskolan har fått en ny elev. Niklas vill sova längre på morgonen, och jag vill sova hela natten. Det här är vår sista utväg. Men hur många gånger jag än upprepar de orden för mig själv blir det inte lättare. I ärlighetens namn drog jag en suck av lättnad när jag kom hem från grannen i gårkväll. Niklas hade misslyckats. Kapitalt. Maharajan sov i vagnen, och snart skulle han ligga bredvid mig i sängen. Där han hör hemma. När vi lagt oss frågade jag Niklas om han, precis som jag, tycker om att sova nära. Han svarade jakande, och jag undrade hur vi kunde förvänta oss något annat av vårt barn. Han hade inget bra svar att ge. Kan vi inte bara sova tillsammans resten av livet frågade jag trevande, trots att jag redan visste svaret. ”Nej! Det kan vi inte. På fredag åker vi till Sri Lanka.”

 

Vi har bokat en sista minuten resa. Äntligen! Vi får äta Daal resten av året, men det är det (förhoppningsvis!) värt. Lyriska över den stundande semestern glömde vi, för en stund, helt bort våra begränsningar. ”Kan vi bygga en mur runt sängen?” Jag kilade mig fundersamt på huvudet. ”Med vad?” undrade Niklas. ”Vi kanske kan låna stolar från restaurangen!”. Jag tänkte ett varv till. ”Vi kanske kan lyfta ner madrasserna på golvet. Det funkar väl” Niklas såg lite skeptisk ut. ”Det förutsätter att det inte är en kontinentalsäng”. Vi kanske skulle ringa hotellen och fråga om de har en skrubb ledig. Varför bokade vi inte bara ett vandrarhem.

 

Maharajan skriker fortfarande. Ska bara fylla på mitt vinglas. Strax tillbaka!

 

Jag borde egentligen inte dricka vin, eftersom att jag varit sjuk i en vecka, men nöden vet ingen lag. Ett glas skadar knappast. Det är tur att jag har min underbara Niklas. Hur hade den här veckan annars sett ut. För er som läste mitt senaste inlägg, kan det låta som tvära kast. Men vet ni vad: vi har faktiskt småbarn, okej! Ibland älskar man mer, ibland mindre, men i sjukdomen älskar man alltid mest. Speciellt om man har en hemmapappa.

 

”Du kan gå och vila älskling!”

”Visst, jag ska bara torka bordet, fixa disken, slänga in lite tvätt i maskinen…och när jag ändå är i gång kan jag lika gärna omorganisera förrådet.”

Allt det gjorde jag, med Maharajan i släptåg. Sedan kraschade jag i sängen. Niklas undrade varför jag höll på som jag gjorde. ”Kan du inte bara vila?”. Jag försökte förklara att det inte var för hans skull, utan Maharadjans. Om jag är på fötterna, är han på bättre humör. Vi gillar att fixa och dona tillsammans. Niklas förklarade tålmodigt att han, under de senaste veckorna, upptäckt att de klarar sig fint utan mig. Det är kanske det sista en mamma vill höra, men tanken var god.

 

Niklas har bevisat sitt värde mer än en gång sedan sist. Tack vare honom kommer Maharajan inte svälta under semestern. Vi insåg nämligen igår att det kanske inte finns barnmat på burk i Sri Lanka. Det finns det ju faktiskt inte här i Indien. ”Kan vi be hotellen koka potatis och kött?”. Istället för att spekulera skickade Niklas iväg ett par sms, och nu har vi smuggelmat hemma. Min man, han kan.

 

Med allt det här sagt undrar jag: hur reser folk egentligen med barn? Vi har inte ens kommit iväg, och problemen har redan hopat sig.

 

Barnet skriker fortfarande. Jag kanske skulle ta en nypa frisk luft.

 

Arrivederci!

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.