Sjukling på steroider – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Sjukling på steroider

Söndag kväll

 

”Nu har ni varit med i nästan en timma. Ska ni inte gå hem nu?”. Jag gav Niklas en hastig blick och rullade vagnen demonstrativt i hans riktning. Kvällen var hans och vi var i vägen. ”Ta pojken. Jag vill äta någonting innan vi går”. Jag blickade suktande mot de praktfulla matstånden, som påminde om tempelfasader i miniatyrformat. Stämningen var hög och magen kurrade.

 

Jag, som i vanliga fall aldrig äter gatumat av rädsla för magsjuka, bestämde mig för att smaka på precis allt. Det här var ju trots allt gatumat under ordnade former, och julfest på det. Osäker på hur jag skulle inleda min kulinariska resa, bestämde jag mig för att börja vid ståndet närmast mig; där det serverades krispiga, runda, skal med smaksatt vatten i. Trots att jag försökte njuta skyndsamt, sa det stopp vid nudlarna.

 

Jag stod längst fram i kön, med en lång svans bakom mig. När jag lyfte skopan började folk sträcka fram sina tallrikar. ”The kids want some more noodles”var det någon som sa, medan resten gestikulerade i tystnad. Den sista skålen nudlar gick till Niklas, som trängde sig före med förklaringen att han hade händerna fulla. När han fått sin tallrik undrade han om jag inte snart var klar, han ville också äta. Jag slängde en snabb blick på den tomma byttan, som minuten innan varit fylld till kanterna, och sedan på min tomma tallrik, och konstaterade att det nog skulle ta en stund till.

 

När jag arbetat mig igenom alla matstånden, ville Niklas verkligen skicka hem mig. En liten bit paneerost till och sedan var jag redo att gå. Kön var lång, och jag försökte närma mig ståndet lite obemärkt från andra sidan. Efter att ha serverat alla andra, och levt under ständiga hot om att bli hemskickad, hade jag rätten på min sida. Om ändå alla andra sett likadant på saken. För visst var det en annan svensk som ropade ”kön börjar faktiskt här!”. Utan att ta striden begav jag mig hemåt med magen gapandes efter mer ost. Det här är verkligen inte en kvinna som lever efter devisen ”jag själv först”. Vart har hon försvunnit?

 

Tisdag kväll

 

Jag hade lagt mig tillrätta i sängen med en plastpåse strategiskt placerad mellan kudden och nattduksbordet. Illamåendet, som smugit sig på under eftermiddagen, hade ökat i styrka, och jag var förberedd på det allra värsta. Niklas var på tjänsteresa, men Maggan hade erbjudit sig att komma tillbaka om jag blev sämre. ”Please madam, you call me if you get very sick” sa hon innan hon gick. Maggan lämnar mig aldrig i sticket. När kväljningarna slutligen kom, placerade jag förnöjt huvudet i soppåsen och lät allt det dåliga komma ut. Om jag bara kunnat hade jag klappat mig själv på axeln. Inte nog med att jag nattat Teo i vagnen, jag hade även bygget en mur runt sängen, lagt en papperskorg bredvid sängkanten och tagit med en extra påse upp i sängen. Jag kände mig som en sjuk mamma på steroider. Att jag dessutom lyckats spy i påsen betydde att jag inte ens behövde städa upp efter mig, mer än att föra påsen till soptunnan.

 

I samma stund som jag skulle resa mig ur sängen, kände jag det blöta under knäet. Jag lyfte på benet och såg pölen med spya på Niklas täcke. Det var ett hål i botten på soppåsen. Med den läckande spypåsen i handen skyndade jag mig till toaletten, för att slutföra uppdraget. När jag städat upp efter mig övervägde jag att ringa Maggan, men bestämde att jag är en bättre arbetsgivare än så. Den här gången i alla fall. Ibland är erbjudandet om hjälp, all hjälp man behöver.

 

På morgonen vaknade jag av att Maharajan satt på golvet, mellan sängen och ”muren” och tittade upp. Hur han hamnat där vet jag inte riktigt, men våra nätter har helt plötsligt blivit ännu läskigare. När Maggan och Moses kom till jobbet förklarade de att hälften av alla som varit på julfesten blivit magsjuka. Det råder delade meningar om huruvida det rör sig om matförgiftning eller magsjuka, men oavsett vilket så har jag ställt in allt roligt den här veckan. Tänk om jag ändå lyssnat på Niklas och gått hem tidigare.

 

Här är bilderna från lucia, som jag förmodligen inte kommer att hinna skriva desto mer om.

 

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.