Nobelmiddagen – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Nobelmiddagen

Det ekade i trapphuset när jag klampade in med vinterkängorna på. Jag har tydligen glömt hur man går med högklackade läderboots. Jag vankar, snarare än skrider, fram. Såhär svårt var det inte förut. Jag är uppklädd till tänderna – åtminstone känns det så tills jag tar av mig fuskpälsen som kramar om axlarna. Det är så roligt att träffa damerna, som dagen till ära sminkat sig och lämnat yogabyxorna hemma.

Vi har alla samlats för att avnjuta en ”nobelmiddag”, så stod det klart och tydligt i inbjudan. Det här är emellertid en svensk-indisk variant, med lax och potatis på menyn. En riktig brakmiddag alltså, med indiska mått mätta. Lax är en raritet. Inte för det smakar lika gott som hemma, och konsistensen är en annan, men i tider av nöd håller vi alla masken. ”Vilken utsökt lax” utbrister vi i kör.

Det här är första gången vi har ett tema för bokklubbsträffen. Bokklubben består av ett gäng medelålderskvinnor som pimplar vin, äter mat och pratar om boken som ingen har läst. Jag älskar att läsa böcker, men trots det var mitt deltagande i bokklubben inte alltid en självklarhet. Av någon outgrundlig orsak föredrar Niklas att presentera mig som finsk, vilket inte är ett problem när jag är närvarande och kan förklara nyanserna: mina föräldrar kommer från Finland, jag är född och uppvuxen i Sverige. Att han utelämnar den senare delen får ibland lite oanade konsekvenser.

 

Den uppenbara konsekvensen är såklart att jag är tvungen att redogöra för mitt släktträd vid mitt första möte med en ny person. Jag har nog aldrig förklarat för så många, på så kort tid, att jag är sverigefinne, som när jag anlände till Indien. En annan konsekvens, som Niklas förmodligen inte förutsåg, var att min inbjudan till den svenska bokklubben inte var given. Förstår hon svenska? Kan hon läsa? Frågade de.

 

Det här är kanske en bidragande orsak till att jag, fram till Teos födelse, faktiskt läste varenda bok, och ivrigt deltog i diskussionerna. Ingen är så alert som någon som måste bevisa sig. Jag kan läsa och skriva. Jag lovar.

 

Eftersom att måndagen markerade slutet på den här säsongen, träffades vi för att välja nya böcker. Vi pratar “terminer” för att majoriteten av deltagarna, tillskillnad från mig, har barn i skolålder. Bokklubbsträffen får absolut inte krocka med skollov, för då är ingen på plats. Förutom jag såklart. Jag tar fram mobilen, precis som alla andra, och låtsas bläddra i min tomma kalender. Alla andra tycks leva liv som är mer spännande och innehållsrikt än mitt.

 

När bokdiskussionerna äntligen tar fart på allvar, måste jag ringa och konsultera Niklas. ”Har jag läst den här boken, älskling?”. Det är ibland svårt att hålla reda på allt man läst, när man läser mycket. En del böcker lämnar inget vidare avtryck, och en sådan bok vill man inte riskera att läsa igen. När jag ringer Niklas för andra gången säger tanterna skrattande ”vilken härlig relation ni verkar ha!”, ”vad lustigt att du varken hälsar, tar farväl eller förklarar frågan”.  Lustigt och lustigt, det finns ingen tid för artigheter när man finslipar sin strategi att få framtida favoritböcker framröstade. Inte för att jag lyckades särskilt väl: alla mina förslag blev nerröstade, förutom ett. Istället förväntas jag läsa en självbiografi om någon som inte intresserar mig alls. Nåja, låtsas att jag läst boken den månaden.

 

Puss.

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.