Skitigt värre. – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Skitigt värre.

Jag lyfte upp Maharajan i luften, med hans bakdel vänd mot mitt ansikte, och sniffade lite på den jeansprydda ändan. Det här är föräldragöra, tänkte jag tyst för mig själv. Om fem år är det över – en tröstande tanke som jag ofta återkommer till. En frän, lite stickande, lukt spred sig i mina näsgångar. Det luktade bajs. Jag borde ha nöjt mig med det, men eftersom att pojken är hal som en ål vid blöjbyten, vill man inte gå igenom proceduren i onödan.

 

Jag placerade därför pekfingret mellan den varma huden och blöjan, och drog försiktigt ut kanten. Mitt finger halkade ned i den varma, ljusbruna, sörjan, och jag pep till av förfäran. Min initiala reaktion är alltid densamma: lämna över pojken till någon annan och rusa därifrån, men sådant gör inte mammor. Varför jag fortfarande reagerar på skitiga fingrar är förövrigt ett mysterium – jag borde egentligen vara tacksam när det bara är fingrarna som hamnar i skiten. Och varför gnäller jag över lite bajs? Jag har ju jobbat inom äldrevården. På den tiden gnällde jag bara över gnällspikar.

 

Våra hundar har inte riktigt samma inställning till avföring som sin matte. Snarare tvärtom. De älskar att vältra sig i skit. Därför brukar jag påminna våra anställda att det är viktigt att hålla dörren till tvättrummet stängd. Om jag bara vore lika bra på att komma ihåg saker själv. Precis när Maharajan var redo att krypa vidare, med hjälmen på såklart, väntade nästa överraskning. I ögonvrån skymtar jag Sören, som verkar lite för nöjd med livet. Han äter på någonting. Jag kan inte riktigt urskilja vad, men det bådar inte gott. Jag sätter ned Maharajan på golvet, springer till köket, och sliter tag i bajsblöjan som ett par minuter tidigare var fylld till kanterna. Den enda som finns kvar är den förgulnade cellulosan.

 

Sören tittar lite skyldigt på mig. Sådär som han brukar när han gjort någonting dumt. Jag ser emellertid även något annat i hans blick: trots. Kanske försöker han säga att jag får skylla mig själv som inte matat honom den morgonen. Hundmaten hann ta slut innan Moses var tillbaka på jobbet efter svärmoderns begravning.

Hur mycket Sören än tycker om alternativkosten, så är hans mage inte riktigt med på noterna. Det blev jag varse om när han en halvtimma senare spydde ner vår vita soffa. Eftersom att jag var ensam hemma fanns där ingen som kunde komma till min undsättning. När jag torkat upp den första spyan så kom nästa, och sen en till. Att sedan försöka slicka på mig är bara dumdristigt. Han ville säkert tacka, men för vad? Maten? Den rena sovplatsen? Att han inte blev utslängd? Att han fortfarande har ett hem?

 

Om någon funderar på att skaffa hund, kan jag meddela att Sörens väskor är packade. Han är gratis och behöver ingen mat, han nöjer sig med era “rester”.

 

Idag är det återigen dags för ångestmiddag. Nobelkocken är på besök. Hoppas han gillar våra ”black bean burgers”.

 

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.