Den ofrivillige diplomaten – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Den ofrivillige diplomaten

Maharajan blängde surmulet på ambassadören och den andre. ”He is so well behaved – a diplomat in the making!” utbrast ambassadören förtjust. ”Framtida diplomat?” fnös Maharajan, och vände blicken mot det välfyllda, bubblande, glaset. Han böjde sig fram mot den intet ont anande ambassadören, nöp tag i glaskanten med fingerspetsarna och ryckte till. ”Ge mig!” röt han ilsket. Den andre tittade roat på ambassadören som försökte balansera upp glaset. ”You are right madam ambassador, this is indeed a very thirsty little fellow.”

 

Föräldrarna, som nuförtiden sällan går på mottagningar, drar sig lite generat tillbaka till soffgruppen, som kvällen till ära fungerar som barnhörna. Inte för att det finns speciellt många andra barn på plats. Förutom Maharajan är det två tonåringar som motvilligt blivit medsläpade till ”julfesten”. Den ena sitter i en fåtölj med hörlurarna på, och lyssnar på någonting intressantare än diskussionerna som försiggår runtomkring, och pojken, som är ett par år yngre, ritar i ett hörn. Mamman förklarar att barnen fått välja mellan att gå med henne på mottagningen eller konsert på kulturcentret efteråt. ”I haven’t seen the kids all week. Mommy wants to spend some time with her babies” säger hon lite ursäktande.

 

Niklas, som förmodligen tycker att ett välfyllt buffébord är det bästa som finns, springer fram och tillbaka till det uppdukade matbordet; med Maharajan på ena armen och papperstallriken i den andra. Efter många års träning balanserar han mat och dryck – och nu även ett barn – som ett riktigt mingelproffs. Jag föredrar fortfarande att äta sittandes. När han för tredje gången kommer tillbaka från buffébordet med en bakelse den här gången, påpekar jag att ingen annan börjat ta mat ännu. ”Joho!” sa han och nickade mot tonåringen som smuttade på en köttbulle. Vilken tur för alla andra att sådana som Niklas finns, annars skulle maten hinna kallna innan någon vågade ta för sig. Det är en oskriven regel att man minglar först och äter sen – men ibland är det oklart när ”sen” egentligen är.

 

De äldre barnens mor är tillbaka och undrar om hon får hålla Maharajan en liten stund. Tacksamt räckte jag över kolossen. Att gå på mottagningar med Maharajan är lite som att vara singel på krogen. De flesta är nyfikna och vill gärna hälsa på den stora Maharajan, men det krävs ett par glas, eller två, innan man vågar sig fram. Maharajan, som i vanliga fall vältrar sig i uppmärksamheten, var måttligt road av tilltaget. Mammor, som överger sina barn – vilket var precis vad Maharajans mor gjorde kvällen innan – förtjänar inga raster. Att Maharajan samma natt nästan dog är säkert också mammas fel. Eftersom att Maharajan är fåordig, kan vi andra egentligen bara spekulera i vad som orsakade kvällens missnöje. Oavsett vilket åkte mungiporna snabbt ner, och mamma fick komma till undsättning.

 

När Maharajans kväll börjar lida mot sitt slut, bestämmer jag mig för att följa med pojkarna hem. ”Aren’t you staying?” undrade en av värdinnorna, som hoppades på att jag skulle ansluta mig till den efterföljande festen. Jag ursäktade mig med att jag fortfarande kände mig lite svag efter gårkvällen, och pussade mig hela vägen till ytterdörren. Här hälsar vi och tar avsked i fransk manér – vilket ibland gör det hela lite förvirrande när man träffar landsmän, hemma kramas vi faktiskt.

 

Förresten, vi har möblerat om i sovrummet.

 

.

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.