En lite trasig Maharaja – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

En lite trasig Maharaja

Det är mitt i natten. Jag vaknar av en kraftig duns, glas som klirrar, och ett barn som vrålar i förskräckelse, eller av smärta – sömndrucken som jag är kan jag inte avgöra vilket. Jag kan emellertid urskilja riktningen och sträcker ut armarna mot nattduksbordet. Jag får tag i en liten fot, och i samma sekund går mammalarmet. Foten är utanför sängen. Jag slår upp ögonen och ser Maharajan ligga raklång på det mörkbetsade nattduksbordet. Han huvud har slagit i gaslyktorna och tallriken som ligger på bordet. Jag kan inte avgöra om den tröstlösa pojken, eller någonting annat, gått sönder.

 

Jag sliter upp Maharajan, som så många gånger förr, och börjar vagga honom i mina armar. Jag lösgör andra handen och ruskar våldsamt om Niklas, som på något vis lyckats sova sig igenom självmordsförsöket. ”Tänd lampan! Tänd lampan då, för böveln”. I verkligheten använde jag nog betydligt starkare ord än så, men en del ord bör inte upprepas i onödan. Niklas blinkar förvirrat och mumlar ”varför då?”. ”För att vårt barn kanske förblöder, TÄND LAMPAN!”. I det starka skenet från nattduksbordslampan går jag igenom Maharajans huvud, centimeter för centimeter. Inga synliga tecken på skada. ”Hur vet vi om han har fått en inre blödning, eller något annat otäckt” försöker jag fråga en oförstående Niklas. ”Varför tror du att Teo är skadad?”.

 

Jag funderade för mig själv, hur jag någonsin ska våga lämna Niklas ensam med Maharajan igen. När Niklas svarade ”nu ska du inte göra det här till en stridsfråga” insåg jag att jag kanske inte funderat så tyst trots allt. Klockan var sex och jag hade svårt att fånga sömnen igen – trots att ögonen kliade av trötthet. Tänk om pojken inte vaknade igen på morgonen. Vi hade fått besked om två dödsfall den morgonen – varav den ena avlidit omedelbart till följd av en skallskada. Med ett par minuters intervaller kontrollerade jag Maharajans andning, tills jag tillslut somnade om.

 

Den som följer den här bloggen, vet förmodligen redan att Maharajan har något oklara sömnmönster. Inte nog med att han sover på obestämda tider och vaknar lätt, han är dessutom väldigt aktiv i sömnen. Han vaknar flera gången om natten och gnyr, och byter ställning ofta. Hans favoritställningar är: på mammas ben, i pappas armhåla, på mammas eller pappas kudde, på tvären mellan föräldrarna, i fotändan eller på mage med huvudet inkört i en kudde. Allt för att oroa föräldrarna nattetid. När han blir stor är den avgörande frågan, vid valet av livskamrat: tycker du om att sova nära? Hen bör även sova sig igenom det mesta, annars kommer han att beröva kamraten sömnen, på fler än ett sätt.

Självmordsförsöket var förövrigt avslutet på en i övrigt mycket lyckad kväll. Pojkarna tillbringade kvällen på tumanhand, medan jag var med kompisarna på afterwork. Jag fick skjuts till Khan Market av Norrbaggarna. När skjutsen anlände, en timma efter utsatt tid, konstaterade jag att Delhis enda superblonda chaufför – min väninna – inte själv körde den kvällen. ”Jag trodde att du var en sådan där som inte har problem med att köra bil efter ett par glas vin. Jag planerade faktiskt, av säkerhetsskäl, att åka hem med någon annan ikväll.” Väninnan gav mig en mindre road blick och konstaterade att jag gärna fick gå hela vägen hem.

 

Jag misstänker att jag lyssnat på för många avsnitt av fördomspodden – för resten av bilresan gick i samma anda. När samma väninna förklarade att hon ville ha ett tennisarmband, precis som mitt, bara lite större och bättre, svarade jag med att det nog var rimligt sett till vår åldersskillnad. ”Stora diamanter kompenserar för stigande ålder” eller något sådant. Jag är glad att väninnan inte kastade ut mig ur bilen. Hon behöver egentligen inte kompensera för någonting alls. Strålande kvinna! Ibland måste man få retas lite.

 

Kvällen gick så bra att jag till och med övervägde att hänga med på efterfest. Den sista bataljonen (mycket tappra!) fredagsfirare klämde in sig i en stor Uber, med sikte på att avsluta kvällen med en GT hos ett av kompisparen. I bilen ringde jag Niklas för att kolla läget. I min enfald tänkte jag att samtalet skulle gå ungefär såhär ”Älskling, såklart du ska fortsätta kvällen. Vi klarar oss fint!”. Det är vad alla vardagströtta mammor på vift vill höra. Niklas, som sällan gör som jag vill eller säger det jag vill höra, förklarade istället att huset höll på att brinna upp, och att Maharajan sovit med treminutersintervaller. ”Åk vidare om du måste”.

 

Jag åkte raka vägen hem. Såklart. När jag stängde bildörren hörde jag fortfarande kamraterna skråla ”hon måste ta hand om Niklas…” följt av ett rungande skratt ”…inte Teo”. Kanske var det lika bra att jag åkte hem. En av kompisarna – den enda andra småbarnsmamman – satt och sov i sätet bredvid.

 

Nu ska vi på julfest hela högen.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.