En Maharaja på resa – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

En Maharaja på resa

Med lätta steg smög jag in i barnrummet, som fortfarande ser ut som ett helt vanligt gästrum. Vi kallar det för Maharajans rum, men eftersom att Maharajan sällan vistas i rummet är namnet mer symboliskt. Jag lyfte lite på det mönstrade, gröna, täcket och konstaterade att Maharajan fortfarande andas. Han har sovit i tre timmar nu – vilket inte har hänt sedan har var ett litet knyte, om ens då. Pojken lider förmodligen av jetlag, precis som jag.

 

I förrgår korsade vi land och hav ensamma, Maharajan och jag. Maharajan är ingen dumbom. Han förstår, trots sin ringa ålder, värdet av att ha många allierade. Hur ska man annars göra landvinningar, när ens främsta krigare är en relativt liten, och ganska klen, kvinna. Att erövra ligger i en Maharajas natur, men den här härskaren föredrar silkeshandskarna framför järnhanden, och när ens kungarike inte är större än 130 kvm är resandet det bästa sättet att expandera kungadömet.

Under resans gång höll Maharajan upp sin hand, i en kunglig hälsning, till alla förbipasserande. De som vågade sig närmre blev belönade med ett glittrande leende, och den som visade sig värdig fick en smekning på handen. Maharajor vet även när hans krigare har fått en uppgift som känns övermäktig, och påkallar hjälp när det behövs. Det var Maharajans nya anhängarskara som hjälpte den enda krigaren att få Maharajan, väskorna och vinterkläderna på planet. Det tackar vi för.

 

På Delhis flygplats blev vi välkomnade av den enda andra krigaren, som var mycket glad att återse sin familj. ”Vad är ett liv när man gör någon nytta” deklarerade han ömsint. Jag svarade med att han gärna fick byta sonens blöja, om han ville vara till nytta. Utmattade efter nattens flygning slocknade Maharajan och jag som två ljus i vinden, i samma stund som den enda andra krigaren gick till arbetet. Vid elvatiden ringde jag till Maggan, som huserade i köket, och informerade om att hon kunde komma till sovrummet och hälsa på Maharajan. Varför ropa när man kan ringa, så resonerar jag.

 

Maggan, som saknat sin kung, gav ifrån sig flera glädjetjut när hon tågade in i sovrummet. Den yrvakna Maharajan visste inte riktigt hur han skulle besvara ropen, men bestämde sig snabbt för att ljuda lika lyckligt han med. När jag undrade hur Maggan haft det, berättade hon att sonsonen haft tyfoidfeber, men mådde bra. Jag kände obehaget krypa i kroppen, och ringde Niklas så fort hon lämnat rummet.  “Är Teo-bollen vaccinerad?” undrade jag. Det är han inte, visade det sig, och Niklas berättade att Maggan själv varit febrig föregående vecka. När Maggan återvände till sovrummet, ivrig att omfamna Maharajan, visst jag inte riktigt hur jag skulle bete mig. Jag frågade om febern föregående vecka, och Babus sjukdom. Hon förklarade att hon inte träffat honom, medan han var sjuk, och jag gav slutligen efter. “Ta honom då!”

 

Dagen gick i en dimma, och kvällen började om närmare midnatt – Maharajan fick för sig att det var dag. Efter att jag stökat på med Maharajan i två timmar, nattade Niklas honom på fem minuter i vagnen. Maharajan och jag kompenserade för natten och sov till elva. Niklas, som kom hem på lunchen, sa att det var den tuffaste natten han varit med om. Han måste ha sett min klentrogna blick, för han fortsatte med att säga att han inser att jag tagit smällarna åt honom. Visst, men den här veckan kommer jag att vara skoningslös, förkunnade jag. Någon måtta får det faktiskt vara – det är fler än en som är jetlaggad i den här familjen.

 

Idag har jag bett Maggan använda mycket handsprit. Tyfoidfeber. Vad läskigt!

 

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.