Ett liv för en potatis – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Ett liv för en potatis

Jag stod vid brödhyllan, i närbutiken, och blickade ut över det knappa utbudet. Min blick fastnade vid de stora, blåa, plastbackarna som stod staplade bredvid hyllan. Färskt bröd! Knorrade jag belåtet för mig själv. I den understa backen skymtade jag mitt favoritbröd: Vaasan Revityt Ruispalat. Under graviditetens första månader levde jag i princip på rågbröd och knäckebröd. Rågbrödet är knäckebrödets fräckare storasyster. I Indien hade jag förmodligen börjat lyfta på backarna själv, och snabbt blivit avbruten av ett ivrigt butiksbiträde, som inte tycker att ”madam” ska lyfta någonting alls, men i Finland gäller lite andra regler. Eftersom att jag inte var helt säker på vilka reglerna är, kallade jag på butiksbiträdet som stod och plockade i grönsaksståndet.

 

”Skulle du möjligtvis kunna hjälpa mig. Jag vill gärna köpa lite dagsfärskt rågbröd” sa jag vänligt. Hon tittade snabbt på mig, frustade lite, och började lyfta på backarna. Tyst stäckte hon fram ett paket, och jag bad om fem till. Hon tittade förvånat upp, och jag förklarade glatt att det är färdkost – jag ska ut på resa. Hon belönade mig med ett flyktigt leende innan hon skyndade tillbaka till grönsakerna. Vilken god kund jag är, tänkte jag förnöjt när jag tittade på högen med rågbröd, som prydde den i övrigt helt tomma kundvagnen. I nästa sekund insåg jag att det tysta butiksbiträdet sannolikt inte bryr sig om jag köper en förpackningen eller tio. Pengarna hamnar inte i egen ficka. Bagaren däremot kan sova gott i natt.

 

Jag gick vidare till potatishyllan, och upptäckte att ”Tyrnävän puikulapotut” var på extrapris. Det är inte alltid helt lätt att hålla ordning på orden, när man talar flera språk, så jag ringde mamma och frågade vad det egentligen är för potatisar. Mamma förklarade att det är de finaste potatisarna man kan hitta i Finland. Tyrnävä ligger dessutom i trakterna, så det är närproducerade potatisar. ”Utmärkt!” utbrast jag. Potatis är den kanske enskilt viktigaste komponenten i ett julbord, och mammas julpotatisar är världens godaste. Hon påstår att det är helt vanliga potatisar, som hon kokar i saltvatten, men jag tror henne inte. I glädjeyran vände jag mig till den gamla damen, som stod vid lökarna, och utbrast: Idag firar vi jul! Hon tittade lite häpet på mig och nickade.

 

På vägen hem från fiskaffären fick jag gubbstopp mitt i byns enda rondell. Det här är sådant som händer Niklas, inte mig. Jag är en mycket trygg bilist – så trygg att bilskolläraren hotade med att jag inte skulle få körkort om jag inte hittade gasen. Den enda risken, om man åker med mig, är att man måste ursäkta förseningen när man väl kommer fram. ”Är det här priset jag får betala för de goda potatisarna” tänkte jag, lätt hysterisk, medan jag famlade efter bilnyckeln. Jag fick lyckligtvis snabbt igång bilen, och som av ett under körde ingen annan in i rondellen trots att det var mitt i rusningstrafiken. ”Det här är belöningen för att jag handlar inhemskt”, tänkte jag och åkte vidare.

 

Vid middagsbordet la jag upp ett par av Finlands finaste potatisar på tallriken. Jag mosade dem i andakt och skyfflade en munsbit på gaffeln, innan jag dränkte resten av potatisarna i brunsås. Potatisen var mjölig och lite hård, på en och samma gång. Jag vände mig till mamma och frågade förbryllat ”vad betyder puikulapottu på svenska?” ”Mandelpotatis”. Idag riskerade jag alltså livet för en bit mandelpotatis. Och vet ni vad, jag tycker inte ens om mandelpotatis. Inte Tyrnäväs mandelpotatis i alla fall.

 

 

Imorgon ska jag och Maharajan flyga ensamma till Delhi. Önska oss lycka till!

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.