Ta det piano, pappa! – Maharaja & lillasyster

Maharaja & lillasyster

Ta det piano, pappa!

Den lilla Maharajan skuttar bestämt framåt i sin gåstol. Han är nästan framme vid vardagsrumsbordet, där alla förbjudna leksaker förvaras. Bara ett stort steg kvar och sen han har fjärrkontrollen i sin hand. Snart har han makten. Han tar sats och gåstolens åker in i det runda bordet med en smäll. ”NEE-EEEJ!” ropar hans pappa med sin allra gällaste röst. Orden studsar mellan väggarna, ändå upp i det höga taket. Maharajan, som tar det mesta med ro, blinkar till och förstår att pappalarmet har gått. Han är egentligen ingen hysteriker, men alla vet att små pojkar följer stora pojkars exempel.

 

Lyckligtvis har Maharajan en mor som inte låter sig ryckas med i hysterin. Jag tar pojken i min famn och talar lugnande om precis vad som helst. Det viktiga är att han glömmer pappalarmet – som nuförtiden tycks utlösas av minsta lilla. I tryggheten torkar tårarna snabbt, och Maharajan kan fortsätta utforska det lilla radhuset i Delhis kärna.

 

Jag har följt den här utvecklingen i flera månader, och undrar hur jag kan förhindra att min son anammar sin fars nervösa läggning. Maharajan är egentligen rätt hårdhudad, och grämer sig inte för småsaker. Lusten att upptäcka är starkare än rädslan för små skråmor. Han är nog rejälare än båda hans föräldrar hopslaget. Sådant vet mammor minsann.

 

För att Maharajan ska växa upp och bli sitt allra bästa jag, borde nog även hans föräldrar stäva efter att bli lite bättre. Lättare sagt än gjort, Niklas ”hoppighet” är närmast reflexmässig. Jag är inte mycket bättre själv, men mina svagheter blir nog mer framträdande när Maharajan exempelvis ska börja äta (o-mosad)mat. Eftersom att det inte finns någon hjälplinje för ”hoppiga föräldrar”, så är det nästbästa att rusta Maharajan. Han har alltså tilldelats en hjälm, som han har på sig i tid och otid.

 

Vi gör alltså allting helt fel. Vårt barn bär hjälm, och får kanske därför sämre reflexer. Han åker runt i en gåstol, så han kanske aldrig lär sig krypa, och till råga på allt han har dessutom en hoppgunga. Jag är inte helt säker på vad problemet med hoppgungan kan tänkas vara, men jag vet att det inte är helt ”ok”. Jag hoppas givetvis att han blir bättre och snabbare på allt, för att han får träna olika färdigheter varje dag. Det underlättar dessutom för lilla mamma att Maharajan är aktiverad. Det är viktigt.

 

 

Idag bjöd mamma in vänner på lunchdejt. Nu är magen full med vegetariska burgare och champagne. Nästa vecka tänker jag bjuda in till spellunch. Det är förstås viktigt att Maharajan får utvidga sitt sociala nätverk.

 

 

Femton minuter senare.

 

Nu är Maharajan vaken igen. Han har fyra nya tänder på gång; det kanske är det som stör sömnen.

Puss.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.